Det diskuteras en del av och till ifall ett barn märker att det är en pedofil som tar hand om honom/henne, alltså vanliga handlingar av omsorg som alla vuxna kan ge. Det går ju knappast att generalisera men jag har funderat en del på varför människor har den ena eller den andra åsikten.

Många använder argumentet att barnet märker att den vuxne som ger omsorg tänder på barnet, till skillnad från "normala" vuxna som inte tänder på barnet. Man får nog dela upp situationen lite här.

1) En pedofil tar hand om ett barn som han/hon inte har kärleks- eller sexuella känslor för.
2) En pedofil tar hand om ett barn som han/hon har kärleks- eller sexuella känslor för.
3) En icke-pedofil som av någon anledning är i riskzonen att bli en (sexuell) förövare tar hand om barnet.

1) En pedofil tänder inte på alla barn, lika lite som att alla hetero-/homo-/bisexuella tänder på alla de träffar. Detta måste man komma ihåg.

"Ja men pedofiler får aldrig leva ut sin sexlust och är därför sexuellt frustrerade" säger någon nu. Det stämmer säkert i en del fall och då hamnar de personerna under fall 2. Sedan kan man vara sexuellt frustrerad utan att visa det eller så är man inte sexuellt frusterad för att man lever ut sin sexlust på andra sätt. Många pedofiler har andra läggningar också, så de får leva ut en del av sin sexualitet.

I fall 1 finns det alltså inte så mycket för barnet att märka.

2) Här tror jag att det är en stor skillnad mellan "trygga" pedofiler som har kommit till rätta med sin sexualitet och kan handskas med den utan att skada barn, och de pedofiler som ännu inte har kommit dit. Jag menar inte att de sistnämnda alltid blir förövare, men de kanske har svårare att dölja sina känslor. Eller så döljer de sina känslor så väl att barnet snarare uppfattar det som att den vuxne inte tycker om dem.

Här tror jag absolut att barnen kan märka något, om det är en person som av någon anledning eventuellt kan vara på väg att bli en förövare. Alltså om den vuxne har "negativa" sexuella känslor riktade mot barnet. Är den vuxne stabil och trygg tror jag inte att barnet märker några sexuella känslor från den vuxne. Dessa känslor kommer att vara väld dolda. Har man inte för avsikt att "ragga" på någon så döljer man sina känslor. Så gör jag i alla fall. Varför skulle pedofiler ha sina sexuella känslor utanpå kroppen?

3) Man ska komma ihåg att det inte alltid är pedofiler som begår övergrepp på barn och att alla pedofiler inte begår övergrepp på barn. Pappor som förgriper sig på sina barn gör ofta det i en krissituation. Det handlar inte om pedofili. Det handlar om något helt annat. Det finns forskning på detta.

Här tror jag absolut att barnen kan märka något då det troligtvis kan pågå andra konstiga saker samtidigt.

Kontentan är alltså att, enligt min åsikt, kan barn säkert märka om någon har "onda avsikter", men inte att någon är pedofil i allmänhet. Och eftersom pedofil inte är lika med förövare så tror jag inte att ett barn har en speciell peddoradar.

Jag har nog behövt en liten "paus" från debatten om sex/moral/pedofili/bla bla bla. Det är ganska överväldigande emellanåt och jag vet knappt vilket ben jag ska stå på! Samtidigt kan jag inte avstå för det är en väldigt viktig och intressant debatt. Det svåra är att det finns så många krafter i den som drar åt olika håll och över internet är det svårt att läsa av människor. Mitt första inlägg i debatten skedde hos Ninni, i det här inlägget (långt ner). Då hade jag redan hittat Alex blogg genom att googla lite försiktigt. Bara det googlandet (tror det var på något i stil med pedofil + dagis) gjorde mig livrädd, kändes nästan som att polisen skulle banka på dörren när som helst.

Alltså vågade jag inte kommentera på Alex blogg och jag läste bara lite grann. När jag sedan hittade Ninnis blogg vågade jag ge luft åt något jag hade funderat på ganska länge. Det var lättare att "börja" hos Ninni då hon är som jag, det vill säga en heterosexuell kvinna. Hon hade väl inga "dolda motiv", antog jag. Nåja. Allt det här har jag redan skrivit om. Det jag vill komma fram till är något helt annat.

Det är så himla svårt ibland! Jag passar inte riktigt in i något speciellt fack i den här debatten. Jag är inte så noggrann med bra koll på fakta och källor som Oscar Swartz. Jag reagerar på konstiga fakta men jag kan inte på samma sätt krossa vartenda dåligt argument som han kan. Jag är inte heller en pedofil med ett väldigt sakligt sätt som inte låter känslorna bära iväg med honom. Jag blir ofta beskriven som lugn och stabil men tro mig, det finns ett jävla temperament under ytan. Jag är inte heller en överlevare som t ex Marina eller Kjell-Åke Bjurkvist. No comments, orkar inte länka K-Å, ni hittar honom om ni är intresserade. Deras perspektiv med att "skydda barnen" till varje pris funkar inte för mig. Jag är inte heller mamma, så mina åsikter räknas naturligtvis inte. Man kan ju undra varför killar sällan blir tillfrågade om de är pappor? Nä visst, alla män som är "pro-peddo" ÄR ju pedofiler. Så klart!

Vem är jag då i denna debatt? Är jag egentligen en snuskgubbe som låtsas vara en tjej som heter "Emma"? Är det därför jag inte vill skydda barnen? Nä och nä. Det är ganska kul/patetiskt när man kommer så långt i en diskussion att ens motparter börjar diskutera sinsemellan om "Emma" och att "hon" troligtvis inte är en Emma. Suck. Det känns ju väldigt relevant när alla andra i diskussionen är ganska anonyma också. Det påminner mig om när jag som trettonåring ringde upp min bästa väns pappa, som var otroligt elak mot henne, och skällde ut honom och bad honom förklara vad han sysslade med. Det slutade med att han la på luren för att han inte klarade av att svara på mina frågor och argument.

Jag älskar barn över allt annat. Jag kan inte förstå hur människor kan utgå ifrån att jag inte bryr mig om barn för att jag ifrågasätter rapporter, uthängningar, rubriker i kvällstidningar med mera? Det är helt knäppt ur min synvinkel. Varför är ett krav på korrekt information, benämningar, och så vidare plötsligt synonymt med att inte bry sig om barn?

Realist. Det är ett bra ord för att beskriva mig. Jag tror ärligt talat inte att man kan komma åt all barnpornografi som sprids på internet. Nu pratar jag inte om påklädda bilder på barnmodeller. Det kan diskuteras i all oändlighet ifall dessa barn lider eller inte men jag tycker faktiskt inte att det är intressant. För att vara riktigt krass så finns det barn som i så fall lider mer och kraften bör läggas på att hjälpa dem i första hand, t ex barnarbetare, barnsoldater etc. Och de som blir utsatta för sexuella övergrepp. Nu börjar någon skrika "efterfrågan och tillgång". Visst, utan efterfrågan på övergreppsbilder skulle det inte produceras nya. Eller...? Är det verkligen så? De kanske inte skulle spridas på internet om det inte fanns någon efterfrågan men jag kan bara inte tro att det begås fler övergrepp för att någon vill ha bilder på det. Jag är rätt övertygad om att dessa individer skulle begått sina vidriga handlingar ändå och hittat på någon annan ursäkt.

Det var inte heller detta jag ville säga egentligen. Jag är nog trött.. Jag satt bara här och funderade på hur svårt det är att diskutera sådana här frågor. Det här med moralpanik är inte ett påhitt. Jag har blivit utsatt för väldigt många påhopp på grund av min sexualitet och då är jag ändå en "vanlig", "normal" heterotjej. Att vara liberal är ganska skamligt. Sedan har jag dessutom min personliga skam då jag själv har blivit utsatt för övergrepp när jag precis hade blivit tonåring. Jag har aldrig berättat för någon exakt vad som hände för jag skäms. Så kom fan inte och säg att jag inte bryr mig om barnen.

Men vad är allt det här snacket om barnpornografi, byxmyndighetsåldern, samtyckande sex mellan barn och vuxna? Där säger ju pedofilerna en del saker som jag verkligen inte håller med om/tror på.

Så kan jag känna ibland i olika debatter. Det är svårt att ha en vettig åsikt för man vet så lite om vissa saker. Min grundläggande åsikt, som inte alls har med pedofiler att göra, är att sex i allmänhet är alldeles för skuldbelagt i dagens samhälle. Till exempel ska inte en tjej som tar för sig och njuter av sex bli kallad hora. I en våldtäktsrättegång ska inte offrets kläder behöva diskuteras för att få en bild av personen i fråga. Och så vidare.

När det gäller "resten" kan jag inte säga att jag egentligen har någon klar åsikt. Det finns många olika argument och vinklar och dessutom olika individer. Det finns säkerligen personer under 15 som har samtyckande bra sex med vuxna, men långt ifrån alla. Det är väldigt svåra frågor, inte minst med tanke på just det här med skuld och skam. Barn ska minsann få vara barn och barn tänker aldrig på sex! Lite så känns det ibland. Jag tänkte mycket på sex innan jag blev byxmyndig men jag hade ingen att prata med. Rent juridiskt sett blev jag även utsatt för "våldtäkt mot barn". Så asexuell var alltså jag innan jag blev 15. Därmed säger jag inte att man ska släppa sex "fritt".

Min poäng med detta inlägg är att det är OK att vara förvirrad och osäker i dessa frågor. Det finns så mycket nyanser och så många personer som bestämt hävdar att så och så är det. Det har egentligen inget med pedofiler att göra! Det handlar om individer.

Man måste förstå att det är skillnad på att pedofiler som grupp måste få samma mänskliga rättigheter som vi andra och alla de andra frågeställningarna! Pedofiler ska inte behöva dömas som förövare utan att ha begått något brott, inte behöva bli hatade för den de har råkat födas till. Där finns det bara svart och vitt för mig. I alla de andra frågorna finns en väldig massa grå nyanser. Jag kan "försvara" pedofiler utan att hålla med om varenda pedofil individs åsikter i olika frågor. När man tänker på det är det väl egentligen inget konstigt?

När jag gick på dagis var min bästa kompis en kille som vi kan kalla A. Vi har känt varandra sedan vi började på dagis och låg bredvid varandra på skötbordet. Under sista året på dagis var vi lite förtjusta i varandra och A raggade faktiskt upp mig, på barns vis. Vi satt bredvid varandra på samlingen och plötsligt la A armen om mig.

"Vad gör du?" frågade jag.
"Jag vilar min arm." svarade A.
"OK." sa ja.

Efter det var vi "ihop". Det betyder att vi satt och höll om varandra och läste böcker. Vi brukar skratta gott åt minnena idag.

Men det var inte den historien jag ville berätta. Jag kom att tänka på följande historia i och med det här med "snuskgodiset". Barn ÄR ju nyfikna på kroppen och sex tidigt och jag tycker att godis hade varit ett bra sätt att få igång ett naturligt och avspänt samtal om vad könsorganen heter. Så att barnen får lära sig på ett annat sätt än jag och A gjorde.

Jag minns inte riktigt vem av oss som hade hört det först, men jag och A hade snappat upp ordet "kuk" någon gång under sista året på dagis. Vi gungade tillsammans i en stor gunga gjord av ett traktordäck, och sa glatt "kuk" till varandra. Vi visste mycket väl vad det betydde och att det var ett lite snuskigt ord. Jag hade även lärt mig "fitta" men var tveksam till ifall jag vågade delge A denna upptäckt. Jag var lite rädd för att han skulle tycka att jag var äcklig. Var hade jag fått detta ifrån? Det låter ganska knäppt nu faktiskt. Till slut vågade jag dock berätta för A om detta nya ord och efter det gungade vi fram och tillbaka och sa "kuk" och "fitta" om vartannat och fnissade hela tiden. Det var en bra dag.

Mamma har berättat en ganska rolig histora för mig som handlar om när mina systrar hade snappat upp ordet "bög". Till skillnad från mig och A som faktiskt visste vad våra ord betydde så hade mina systrar ingen aning om vad bög betydde för de gick runt och sa att allting var "bög". Mamma hörde detta och tyckte väl inte att det var en bra idé att de skulle göra så, så hon förklarade för dem vad bög betydde. Mina systrar använde nog andra ord efter det.

Nu hade jag kommit så långt att jag kunde acceptera att det faktiskt var så att inte alla pedofiler satt och planerade övergrepp på barn. Det är en sak att tänka det men det är en annan sak att faktiskt tro på det, på riktigt. Tänk om de pedofiler jag har pratat med bara försöker luras för att de har en egen agenda (dvs begå övergrepp på barn)? Jag fick backtracka lite och tänka på att jag inte tror att människor föds "onda" (onda i brist på bättre ord, men jag tror ni förstår vad jag menar) och då KAN helt enkelt inte alla som föds till pedofiler vara onda eller bli onda heller. Sedan hade jag Ninni till hjälp också. Då Ninni inte är pedofil och alltså inte rimligtvis hade en "dold agenda" hjälpte hon mig genom att berätta hur hon hade känt och tänkt när hon först kom in i pedofildebatten.

Nästa grej var att försöka förstå vad pedofilerna menade med olika saker. Den första term jag stötte på som jag verkligen kände att jag behövde förstå omedelbart var "peddosex". Om de nu var "snälla" pedofiler, vad fan betydde då peddoSEX? Sex är ju sex liksom! Det handlar ju om slicka, suga, penetrera, förutom kel, smek och kyssar, kanske lite smisk, och vad man nu annars hittar på.

Glöm det. Man kan inte tänka så när det gäller pedofiler för det gör de inte ens själva. I fantasin kanske, men inte på riktigt. De pedofiler som har blivit trygga och stabila pedofiler inser att barn inte besvarar deras känslor på samma sätt och inser precis som alla "vi andra" att man inte ska ha sex med barn. Vad gör pedofilerna då? Kollar de på barnporr dagarna i ända eller? Hur kan man vilja titta på barn som blir våldtagna?!

Det vill inte de flesta pedofiler skulle jag tro. Ingen "normalt" funtad människa vill se autentiska övergreppsbilder, punkt slut. Pedofiler har inte mindre empati än en "vanlig" människa. Det är här jag inte förstår riktigt hur en del människor tänker. De utgår verkligen från att en pedofil skulle njuta av att se ett litet barn bli våldtagen. Hur kan man tro att majoriteten av en grupp skulle vilja se det?! Det är dags att inse att pedofiler inte är snuskiga gubbar som sitter och runkar hemma i en smutsig wife-beater. Vissa är kanske, men det finns icke-pedofiler matchar samma beskrivning. Det är inte så att barn föds med olika klossar i lådan, en för läggning, en för personlighet, en för ditten och en för datten och att klossen "empati" och "omsorg om barn" automatiskt har försvunnit ifall klossen "läggning" har stämpeln "pedofil" på sig. Vi är alla olika individer och en del människor begår vidriga handlingar, men det är inte läggningen som avgör i första hand. Det är något annat som har gått fel. En glad, harmonisk, trygg människa går inte plötsligt ut och begår övergrepp. Jag kan bara inte tro det. Det låter helt vansinnigt i mina öron!

Men vad ÄR då peddosex? Det är samma sak som du och jag gör med barn! Det är våra känslor och tankar som skiljer sig åt ibland. Läs mer här hos Alex, det är bättre. Läs och begrunda och sluta tänka SEX i den vanliga bemärkelsen. Föreställ dig att du verkligen inte får ha sex av någon anledning! För att sno Ninnis exempel: Säg att du får en väldigt aggressiv ny form av HIV som smittar extremt lätt, till och med av kyssar. Du kan aldrig mer ha sex utan att skada din partner. Vad gör du då? Våldtar du någon till slut? Nä, troligtvis inte. Du får helt enkelt hitta ofarliga sätt att leva ut din sexualitet. Hur då? Jo genom vanligt umgänge, närhet och så vidare. Hade du mått bättre och enklare lärt dig hantera denna situation ifall alla du känner hade vänt dig ryggen och börjat hata dig? Nä, troligtvis inte. Och i detta exempel är inte ens anledningen till att du aldrig mer kan ha sex något medfött.

Föreställ dig att du är tonåring igen. Hormonerna rasar, man vet inte riktigt vem man är eller vem man kommer att bli. Man känner sig ful ena dagen och snygg andra dagen. Man oroar sig för att inte platsa bland vännerna och om något pinsamt händer tror man att man ska dö och att folk aldrig kommer att glömma. Det är jobbigt att vara i den åldern! Föreställ dig sedan att du förutom det vanliga tonårslidandet börjar känna en smygande misstanke om att du inte är som alla andra. När dina jämnåriga snackar om snyggingen i parallellklassen så spelar du med, men egentligen kan du inte förstå för ditt liv vad det är som gör denna "snygging" så attraktiv för dina vänner. Då du inte kan relatera till dina vänner blir du förvirrad och känner dig utanför och ensam fast du har många vänner. Och du skulle aldrig någonsin våga berätta för någon att du egentligen tycker att det är din ena väns lillebror/lillasyster som är en snygging! Du har funderat lite vagt på att prata med någon av dina föräldrar om det, men sedan du hörde dem diskutera om en vidrig pedofil som hade våldtagit ett barn och att alla peddon borde skjutas så har du övergett den idén. Du vill ju inte bli hatad av din familj.. Du får helt enkelt bita ihop och låtsas som det regnar.

Hur känns det? Känns det bra och lätt att leva?

Nä, jag tänkte väl det.

Jag startade inte denna blogg för att bråka och tjafsa med folk utan för att jag tycker att det finns många viktiga saker att diskutera, bland annat pedofili. Jag kanske var naiv, men jag insåg inte hur mycket det sticker i ögonen på en del människor att jag som "normal" (dvs hetero- och vuxensexuell) kan försvara dessa "hemska pedofiler".

Stopp ett tag nu! Tänker ni på det sättet har ni missat några väldigt viktiga bitar.

1) Pedofili är en läggning och består alltså av känslor och tankar. Man behöver inte GÖRA något för att vara pedofil, lika lite som att man måste göra något med en person av samma kön för att inse att man är homosexuell och så vidare.

2) Det finns många olika sorters människor som begår brott mot barn. Dessa brott är HANDLINGAR som man kan bli dömd av en domstol för att ha utfört.

Jag försvarar inte någon som har begått ett brott mott ett barn, eller mot en vuxen för del delen. Det är inte mitt jobb att försvara något, det är juristernas jobb. Däremot är jag inte intresserad av att hata alla brottslingar, hur mycket jag än avskyr deras handlingar. Jag är intresserad av vad som ligger bakom deras handlingar. VARFÖR blir någon en person som kan begå en våldtäkt eller misshandel eller något annat våldsbrott? Får man reda på varför kan man förhoppningsvis förhindra andra människor att gå samma väg. Eller åtminstone hindra några stycken. Nog för att brottslingar ska ställas inför rätta, självklart! Men det bästa hade väl varit att försöka lära av det som händer och försöka förhindra att brott sker överhuvudtaget.

Det känns knäppt att jag ska behöva sitta här och påpeka att jag inte stödjer brottsliga handlingar. I mina ögon är det solklart att en människa inte är brottsling genom tankar och känslor. Skulle jag få en psykos och kidnappa ett barn och begå sexuella övergrepp på detta barn så det en vidrig handling som inte blir mindre vidrig för att jag inte är pedofil till min läggning! Eller hur? Blir jag våldtagen av en man är jag inte intresserad av ifall han är hetero- eller bisexuell till sin läggning. Det spelar liksom ingen roll.

Min utgångspunkt för att blanda mig i debatten kring pedofili var att jag under många år har tänkt att det måste finnas människor som vet att de är pedofiler och vet att de inte kan ha regelrätt sex med ett barn. Dock tänkte jag då att jag nog aldrig kommer att få svar på denna tanke för hur skulle jag någonsin "få tag på" en sådan pedofil att fråga? Men internet gör ju det mesta möjligt idag och vips hade jag fått kontakt med livs levande peddos och även läst vad personer som har blivit utsatta för övergrepp har att säga (läs mycket bra inlägg här: Skjut inte min pedofil). Jag hamnade alltså i ett ganska bra läge för att få insikt i vad som hindrar en pedofil att leva ut sin sexualitet på ett sätt som skadar andra människor.

För att sammanfatta min utgångspunkt, alltså innan jag överhuvudtaget hade hört vad en pedofil hade att säga:

- Alla pedofiler kan inte vara hemska barnaskändare. Det skulle förutsätta att de i princip föds onda.
- Det måste alltså finnas ett sätt för en pedofil att lära sig hantera sin läggning och kunna leva i harmoni, med sig själv och andra.
- Vi "andra" i samhället gör bäst i att hjälpa pedofilerna att lära sig detta, av flera anledningar. Pedofiler finns och vi är inte galningar som skickar människor till koncentrationsläger för att de råkar vara av en viss "sort". Man väljer inte att bli pedofil. Barnen tjänar på att vi överkommer våra egna känslor gentemot pedofilens känslor/tankar och lär oss att erbjuda det stöd pedofilen behöver för att kunna hantera sin läggning. Vad gör vi ifall vårt eget barn eller någon annan närstående berättar att han/hon är pedofil?

Varför tar alla för givet att jag inte bryr mig om barn för att jag försöker förstå pedofili och pushar för att alla människor ska behandlas lika i samhället? Tror ni där ute verkligen att en människa som totalt skiter i barn överhuvudtaget skulle ens hamna i denna debatt överhuvudtaget?

Anledningen att jag ens hamnade i denna debatt var för att jag ville veta hur en människa kan begå övergrepp på barn. Jag har länge tänkt att det måste finnas pedofiler som inser att de är pedofiler och att det är fel att begå övergrepp på barn. Det har känts ganska självklart att det måste vara oerhört svårt för en sådan människa att söka stöd och hjälp, med tanke på hur hatade pedofiler är. Vem ska man vända sig till?

Jag anser alltså fullt och fast att ALLA människor tjänar på att pedofiler blir accepterade i samhället. En pedofil som känner sig trygg och harmonisk och inte behöver vara rädd om livet eller känna sig hatad är miljoner gånger mindre farlig än en pedofil som känner att han/hon inte har något att förlora för att han/hon redan känner sig som den lägsta formen av liv på jorden.

Sedan måste jag återigen säga att alla som pratar om att skydda "barnen" borde ta och inse att många (de flesta?) pedofiler inser att de är pedofiler när de fortfarande är unga. Jag har ingen lust att separera människor och deras eventuella lidande i olika åldergrupper eller dylikt. Det är helt befängt i mina ögon. Jag tror även att vi lättare kan upptäcka förövare eller människor som är på väg att bli förövare med hjälp av stabila pedofilers hjälp.

Folk verkar ju inte ens kunna hålla en sansad ton när man pratar om dessa svårigheter. Man kan inte diskutera känslors vara eller inte vara! Det fungerar inte. Vi har inte straff för känslor. Punkt slut. Pedofiler kommer alltid att finnas. Punkt slut. Vi måste lära oss att hantera detta faktum istället för att skrika och gapa. Punkt slut.

Nu har jag hängt med i den så kallade pedofildebatten i några månader och jag har lärt mig väldigt mycket. Jag har fått kontakt med människor som har gett mig något väldigt värdefullt: kunskap. Jag har även fått en liten skärva av insikt i hur det måste kännas att tillhöra denna hatade och utstötta grupp som pedofilerna utgör. Det har varit mycket diskussioner om gränser och nyanser, barnpornografi, vad som triggar övergrepp och mycket annat. Emellanåt har det nästan varit för mycket att ta in på en gång och definitivt för mycket att egentligen förhålla sig till.

Så jag vill bjuda på ett enkelt recept för er där ute att börja närma er insikter om pedofiler.

Ingredienser:

1. En liter ordkunskap där du inser att orden "pedofil" och "förövare" inte betyder samma sak
2. Ett knippe tankar på en person som går från barn till vuxen och inser att han/hon är pedofil
3. En skopa insikt att pedofiler finns och alltid kommer att finnas
4. En hink insikt att hat och ilska aldrig har löst några problem, någonsin
5. Två hinkar insikt att vi kan arbeta förebyggande mot övergrepp genom att förstå hur en människa blir en förövare
6. En nypa förståelse för att det är från pedofilerna själva vi får bäst insikt i hur pedofiler tänker och fungerar
7. Medmänsklighet i valfri mängd. Blanda gärna med lite insikt i att pedofiler också har varit barn en gång

Börja med att kleta in ingrediens nr 1 så att den fastnar överallt. Strö ut ingrediens nr 2 och känn verkligen dess betydelse för resultatet. Häll raskt i nr 3 för det visste du egentligen att du var tvungen att blanda i, vare sig du vill eller inte. Töm ingrediens nr 4 över allt det andra fast det känns tungt och motsträvigt. Du visste egentligen om denna ingrediens också, redan innan du började tillaga receptet. Häll i nr 5 skopa för skopa samtidigt som du tänker på att den här ingrediensen inte alls är konstig och skrämmande när ordet "pedofil" är borta ur den. Blanda lite till så att nr 1 verkligen är ordentligt inarbetad. Det kan ta ett tag. När det är dags för nr 6 måste du känna dig så komfortabel med receptet att du själv förstår att det enda sättet att blanda in denna ingrediens är med förståelse och förmåga att se förbi sina personliga känslor.

Slutligen strör du en rejäl mängd nr 7 över det hela. Servera med eftertanke.

Jag hittade en intressant artikel från 2004 på Aftonbladet, tro det eller ej. Jag håller inte med om vartenda ord han skriver men jag är övertygad om att han har rätt i bland annat att offer för övergrepp inte blir hjälpa av att man hatar deras förövare. Läs den och fundera lite!

I morse när jag körde till jobbet lyssnade jag som vanligt på radio och nyheterna var på. Där fick jag veta att den bloggande dagispedofilen, det vill säga Alex fortfarande är på "fri fot". Ja det får jag verkligen hoppas, lika väl som alla andra icke-brottslingar! Jag blev faktiskt illamående av att höra detta inslag. Om någon passar ett barn som kissar på sig och personen ifråga INTE byter på barnet hade jag blivit arg. Det är vanvård att låta ett barn gå runt med nedkissade underkläder och medvetet låta bli att byta på honom/henne. Men nu verkar det plötsligt vara olagligt att ta hand om ett barn.

Sedan undrar jag om människor i allmänhet inser att en person bara kan få ett belastat straffregister för brott han/hon har blivit dömda för?! Om jag TÄNKER att jag ska mörda någon så syns inte det i mitt straffregister. Vi bedriver inte en allmän registrering av folks läggningar, tankar och känslor här i Sverige.

Sedan blir jag vidare illamående när Alex blogg plötsligt har blivit invaderade av en massa människor som bland annat fantiserar om att sticka nålar i oskyldiga människors könsorgan. Visst, det är fortfarande inte en HANDLING som de faktiskt har begått. Dock är olaga hot ett brott. Men jag blir illamående av dessa personers idioti när de inte förstår att de kastar stora stenblock i glashus när de först hävdar att peddos är sjuka på grund av sina tankar och sedan vräker ur sig en massa härliga fantasier själva. Jag tål inte korkade människor. Men jag går inte runt och säger att de borde skjutas för det!

Jag har lärt mig en del nya ord på sistone, väldigt intressanta ord. Pedofilkramare, peddolobby, pro-peddolobby och så vidare. Jag har även fått lära mig att om man ifrågasätter något, t ex en rapport, för att ta ett löst exempel ur luften, då gör man det för att man har ett speciellt syfte. Man kan alltså inte ifrågasätta en skrivelse utan att i grunden emotsätta sig det värde rapporten står för. Ett exempel: Om jag läser en rapport om solen där det står att ljusets hastighet är 1 m/s och jag ifrågasätter detta påstående då det inte finns någon anvisning till en källa eller någon förklaring till hur detta har mätts, då är jag automatiskt emot solen överhuvudtaget och vill att ett evigt mörker ska råda. Man skulle kunna kalla mig för mörkerkramare. Eller varför inte nattsvarta Emma? Eller vad som helst som låter finurligt. Genom att sätta namn på grupper av människor enligt principen om MGN (minsta gemensamma nämnare) så kan vi försöka att trycka ner dem i skorna.

Långt innan Sverige hade upptäckt bloggandet tänkte jag ut på helt egen hand att det borde finnas människor som är pedofiler men samtidigt förstår att det är fel att begå övergrepp på barn. Jag funderade också mycket över vad en sådan person skulle göra för att få stöd av någon. Jag vet inte vad ni andra tycker, men personligen skulle jag inte vilja leta upp en terapeut och säga "hej, jag är pedofil, kan du hjälpa mig att lära mig leva med detta på ett bra sätt?" Föreställ er reaktionen! Dock kom jag aldrig fram till någon riktig slutsats i detta funderande, för hur skulle jag någonsin få tag i en sådan pedofil och fråga? Det är knappast så att någon går och tatuerar in "peddo men snäll" i pannan direkt. Ni som använder ordet pedofilkramare, har ni någon aning om hur många pedofiler ni själva faktiskt har gett en kram vid något tillfälle? Om siffran 4 % pedofiler i befolkningen stämmer, då lär ni ha kramat många peddos vid det här laget. Ajabaja!

Jag får aldrig något svar på frågan vad vi ska göra med pedofilerna då, vi "normala" människor i samhället. Jaja, jag vet, brottslingar ska få sitt straff och helst ska vi skära kuken av dem och knulla dem i röven. Jag tycker också att brottslingar ska få sitt straff (dock inte dödsstraff eller något annat fysiskt, jag är HELT emot sådant oavsett brottet) men jag tycker inte att människor ska behandlas som brottslingar när de inte har begått något brott. Det är inte speciellt troligt att byxmyndighetsåldern sänks under 15 år. Jag tror verkligen inte det, inte i Sverige. Så vad ska vi göra med pedofilerna som inte begår brott då? Hur ska vi få tag i dem? Ska vi be dem skaffa halsband med någon schysst symbol att ha runt halsen, så de går att indentifiera? Ska vi låsa in dem i förebyggande syfte?

Hur många tror ni skulle ge sig till känna i så fall?

Jag fattar bara inte vad man anser sig vinna genom att hata pedofiler eller för den delen utgå från att alla pedofiler vill sätta på barn? Och jag har fortfarande inte fått svar på mina funderingar över när pedofilen övergår från att vara ett barn som ska skyddas till att bli en hemsk pedofil som ska låsas in?! Är det på 18-årsdagen eller? Tänk inte på "barn" som ett ansiktslöst, namnlöst barn! Tänk på er lillasyster/lillebror, son/dotter eller något annat barn i er närhet. Ni ser barnet växa upp, ni vill skydda barnet från allt ont. Ni älskar barnet! En vacker dag när barnet inte är ett barn längre, men fortfarande någon ni älskar, ber personen i fråga om ett förtroligt samtal med er. Han/hon berättar att han/hon tror sig vara pedofil och vill ha er hjälp att lära sig leva med det utan att skada någon annan eller sig själv. Var gör ni då? Tar fram bössan direkt? Eller häcksaxen för att klippa av väl valda delar från personens kropp?

En sista sak. Jag tycker att det även dras väldigt mycket över samma kam när man utgår ifrån att alla personer under 15 år har noll koll på sin vilja och sin sexualitet. Det finns barn som är intresserade av sexuell kontakt med vuxna. Vi är alla olika! Jag tycker inte att vi ska bunta ihop alla individer som tillhör en viss åldersgrupp och tro att alla är likadana. Det finns många människor som kan vittna om sina egna sexuella upplevelser med äldre personer, innan de själva fyllt 15. Och nej, jag pratar inte om en 14-åring som ligger med en 16-åring. Jag tänker inte börja diskutera byxmyndighetsåldern för jag är faktiskt inte själv helt säker på vad jag tycker om den, men jag är emot att alla som har sex med någon under 15 år kan dömas för våldtäkt mot barn, oavsett vad barnet själv ville. Just ordet "våldtäkt" känns väldigt fel tycker jag. Och det är en väldig skillad på en 13-åring och en femåring. Vi blir trots allt ofta könsmogna innan 15! Jag fick mens när jag var 12. OK jag kanske inte ville ha sex redan då, men samtidigt kan man inte helt bortse ifrån att min kropp faktiskt var redo att få barn så tidigt. Även om de flesta 12-åringar inte vill ha sex eller få barn så kan man inte utesluta att det faktiskt finns de som vill.

Nä nu sätter jag punkt. Undrar om jag får svar på mina frågor idag?

God morgon ni där ute! Jag är tillbaka från diverse saker av privat natur samt en jobbresa. Jag tänker lyssna på min kloka vän Ninni och inte ta upp den fruktlösa debatten om varför siffran "750' predators online at any moment" inte är intressant. Förstår man inte själv varför det är en konstig/irrelevant siffra i debatten om barnpornografi så får man nog fundera ett varv till eller läsa några av de utmärkta blogginlägg som finns om saken. Alex har länkat till ett sådant inlägg i en kommentar i inlägget två snäpp under detta.

Nu till något annat. Är det någon mer än jag som har funderat över fenomenet att när man väl har blivit medveten om en sak eller lärt sig något nytt så verkar det som att det dyker upp överallt? Jag tycker att ordet pedofil synonymt med förövare dyker upp hela tiden och det irriterar mig mer och mer. Jag kan bara inte förstå, hur jag än vrider och vänder på det, vad det spelar för roll vilken sexuell läggning en förövare har?! Ta t ex den här charmante mannen i Ystad som har dömts för att ha begått de mest sadistiska övergrepp mot sin kvinnliga sambo.. Skulle hans brott vara mindre vidriga och ha skadat offret mindre om det plötsligt visade sig att mannen ifråga egentligen var homosexuell? Skulle inte tro det.

Ja jag vet, nu kommer någon klyftig människa som sätter all sin tilltro till vad Socialstyrelsen säger påpeka att pedofili faktiskt inte är en läggning utan en störning. OK, ponera att det stämmer då. Vi säger att pedofili är en störning. Vad är den praktiska skillnaden om man tänker på brott mot barn? Har man väl begått ett övergrepp ska man ju dömas och den proceduren är lika för alla. Har man inte begått något övergrepp och aldrig tänker göra det.. Vad består då "störningen" av? Att man dras till barn? Består då själva störningen egentligen av att man dras till någon som inte kan besvara ens känslor på samma sätt? I så fall är olycklig kärlek också en störning. Eller så kan man se det som att allt som inte leder till reproduktion egentligen en störning om man definierar störning från det som får människosläktet att leva vidare. Då faller ju homosexualitet direkt under det begreppet..

Nu kommer någon börja skrika i protest igen. Fy mig som jämför homosexualitet med pedofili! Faktum kvarstår dock att vi har accepterat homosexualitet i samhället fast det avviker från det som ursprungligen har ansetts vara normalt; en relation mellan en vuxen (könsmogen) man och en vuxen (könsmogen) kvinna, alltså något som resulterar (eller åtminstone kan resultera i) barn. Denna normalitet har inget med känslor att göra! Det har med artens fortbestånd att göra. Visst, homosexuella kan ju skaffa barn på andra sätt men de kan inte skaffa barn som är biologisk avkomma till båda parter i kärleksförhållandet!

Trots detta har samhället accepterat homosexualitet som en icke-sjukdom/störning eftersom vi har insett att homosexualitet inte skadar någon och att man inte kan hindra två män eller två kvinnor från att älska varandra. Det har alltså övergått till att handla om känslor och inte biologi. Kan man hindra någon från att älska ett barn då? Nu pratar jag alltså om KÄNSLOR och inte HANDLINGAR. Nej, man kan inte hindra någon från att älska ett barn. Nä, men ett barn kan inte älska tillbaka på ett vuxet sätt, säger någon nu. Men vem har sagt att en pedofil älskar ett barn på ett vuxet sätt? Älskar inte pedofilen barnet på ett "barnsätt"? Kan du som är heterosexuell veta till hundra procent att din kärlek är likadan som en homosexuell känner för sin partner? Hur VET man det? Är det inte egentligen så att alla personer känner kärlek på sitt sätt oavsett vem det är man älskar? Och är det inte precis DÄR den eventuella störningen hos en pedofil i så fall ligger? Att han eller hon inte inser att man inte kan älska barn på ett så kallat "vuxet" sätt och begå vuxna sexuella handlingar med barnet, för att barnet tar skada av det? En pedofil blir säkert pådyvlad bilden av sig själv som någon som vill älska barnen på ett "vuxet" sätt istället för att utgå från barnen och älska på barnens sätt..

Vad ska vi göra åt saken då? Ska vi skjuta av alla pedofiler innan de begår brott? Då har vi utgått ifrån att en viss typ av människa kommer att begå ett brott någon gång i sitt liv, eller åtminstone att människan i sig är icke-önskvärd. Vi har dessutom begått mord. I mina öron låter det väldigt mycket som hets mot folkgrupp och av någon anledning dyker ordet "koncentrationsläger" upp i mitt huvud. Det funkar ju inte, det måste alla hålla med om. Men vi kan väl åtminstone låsa in pedofilerna då? Ärligt talat, om vi i Sverige skulle börja låsa in och "vårda" människor som inte har begått något brott och inte uppvisar några psykiska problem så har vi gått väldigt många steg tillbaka. Tillbaka till ett samhälle som förbjöd homosexualitet, till exempel. Vi var ju överens om att kärlek inte är en störning eller..?

Vad kvarstår då att göra? Ja, vi kan skydda barnen och frysa ut alla pedofiler ur samhället. (Om någon nu någonsin IRL skulle erkänna sig vara pedofil.. Inte speciellt troligt va?) Vi kan ägna kraft åt att hata de som blir dömda för brott mot barn. Vi ska lära barnen att begreppet "pedofil" betyder något hemskt och farligt och dåligt så att de barn som växer upp och inser att de själva faktiskt är pedofiler börjar förakta sig själva. Självförakt är fantastiskt farligt och kan mycket väl leda till depression eller andra problem. Om en depression inte får dig att ta livet av dig kan den hos män orsaka aggressivitet och hos kvinnor oftare inbundenhet och sociala problem. Här har vi trevliga förutsättningar för lyckliga liv utan missbruk och/eller brott, inte sant?

ELLER så kan vi lära barnen skillnaden på känslor och handlingar, undervisa barnen om sexualitet, att man har rätt att bestämma över sin egen kropp, att man ska respektera andra människor och så vidare. Vi kan alltså skydda barnen både mot andra och mot sig själva. Jag vet inte hur ni andra tänker men jag VÄGRAR att uppfostra mina barn till att avsky en viss grupp människor som inte har något annat gemensamt än att de är vuxna som blir kära i barn. Det är lika illa som att lära sina barn att alla människor från ett visst land är tjuvar och så vidare.

Om vi accepterar pedofili som en sexuell läggning och låter pedofilerna ta plats i samhället så tror jag att vi skyddar barnen på ett väldigt mycket bättre sätt än om vi gapar och skriker EFTER att övergrepp har begåtts. Självklart ska lagen ha sin gång mot de personer som begår brott men det ska inte vara någon skillnad på varken kön, etniskt ursprung, sexuell läggning eller annat hur man blir dömd. Ålder är det enda som känns acceptabel.

Självklart ska vi ta hand om de som har blivit utsatta på något sätt men jag personligen har inte någon stor lust att skilja på barn och vuxna i detta sammahang. Visst ska vi vuxna skydda och ta hand om våra barn, men vem har rätt att säga att en våldtagen vuxen person tar mindre skada än ett barn? Vad är det som säger att ett barn till två alkoholiserade föräldrar får mindre men än ett barn som har blivit sexuellt utnyttjad? Jag tycker inte att man ska värdera lidande överhuvudtaget. Vem är vi andra att säga att någon lider mer än någon annan? Det är rätt förmätet. Det är samhällets plikt att skydda ALLA sina medborgare.

Jag anser att alla som begår övergrepp/våldsbrott har någon slags "störning". Det är en spärr som har brustit på något sätt. Detta har inget att göra med juridik och rättspsykiatri. Jag tror inte att sättet att skydda och bevara denna medfödda spärr är genom att blåsa syre på diverse hatiska eldar är rätt väg. Det är dags för oss att sluta fixera på olika grupper som skyddsobjekt och andra grupper som hatobjekt och inse att allting hänger ihop. Tror ni att fattigdom, krig, miljöförstöring, epidemier etc. är skilda saker som inte alls hänger ihop? Se på jorden, samhället, Sverige, vadsomhelst som en Rubiks kub. Vrider man bara för att fixa en färg kommer man aldrig få rätt på alla sidor. Så är det bara!

Första gången jag hörde talas om begreppet betingning var på psykologin på gymnasiet, i samband med klassikern Pavlovs hundar. Häromdagen kom jag att tänka på hur hårt betingade vi människor är gällande olika saker. Om jag säger PEDOFIL, vad tänker du då? Om jag säger INCEST, vad tänker du då? Om jag säger VÅLDTÄKT MOT BARN, vad tänker du då? Jag tror att väldigt många tänker på en snuskig gubbe som sitter hemma och runkar till övergreppsbilder eller t ex Anders Eklund när man säger pedofil. När jag säger incest tänker nog de flesta på en vidrig pappa som våldtar sin dotter. Våldtäkt mot barn förknippar nog de flesta med en vuxen man som våldtar en liten flicka eller en liten pojke.

Jag tror att de flesta pedofiler inte skiljer sig från mig själv alls utåt sätt, i hur vi hanterar barn.
Några närstående till mig lever i ett incestuöst förhållande, och det är helt lagligt.
När jag blev av med min oskuld kunde min pojkvän rent teoretiskt sett blivit dömd för våldtäkt mot barn.

>> Pedofil betyder inget annat än en vuxen person som kan bli kär i och känna attraktion till ett prepubertalt barn. Pedofili är alltså en pedofils läggning. Inget av detta är HANDLINGAR.

>> Incest betyder "blodsskam" och det innebär sexuella handlingar mellan två nära besläktade personer. Jag känner två kusiner som är gifta med varandra. Jag ser inget konstigt i det. Övergrepp och utnyttjande av både vuxna och minderåriga finns redan reglerat i våra lagar så jag fattar inte varför inte vuxna människor får göra som de vill. Jag skulle personligen inte vilja ha sex med min pappa och jag blir äcklad bara av tanken. MEN om vi hade velat så skulle det varit olagligt även om jag gott och väl är vuxen och inte är i beroendeställning till min far på något sätt. Varför? Jo bland annat för att det anses vara moraliskt förkastligt att ha sex med en nära släkting, även om båda vill. Dock med flertalet lagliga undantag, googla själva får ni se! Det är en väldigt konstig lag får jag ju säga.

>> Våldtäkt mot barn är en juridisk term som innebär att någon har haft samlag med ett barn under 15 år. Det spelar ingen roll om det har varit frivilligt eller inte. Jag var 14 och min pojkvän var 15 och båda ville. Jag tycker absolut att det finns fog att döma hårdare ifall någon våldtar ett barn, av flera olika anledningar. Men ordet våldtäkt är, och bör vara, väldigt förknippat med just VÅLD (av naturliga skäl) och då utgår man ju automatiskt från att ingen under 15 har sex frivilligt. Jag är ett levande bevis på att detta inte är sant och det finns många andra. Jag tycker inte att man ska missbruka ordet våldtäkt på detta sätt. Våldtäkt är något väldigt allvarligt och det bör alltid få ha innebörden av våld och övergrepp och inte ha något med ålder att göra.

Första gången jag läste det här inlägget på Alex blogg så tolkade jag orden "tur att jag inte hade henne i knät" som att det var tur, för annars hade Alex fått stånd. Hade någon annan som inte var pedofil, gärna en kvinna, skrivit samma inlägg så hade jag tolkat texten som att "det var tur att jag inte hade henne i knät för det är inte så mysigt att få kiss över hela sig". Tänk så betingad jag var här! Jag förutsatte att Alex var en snuskig man som jämt gick runt med halvfjonge. Det är väldigt fördomsfullt att tänka så och nog så vanligt.

Nå, retorik då?

Personligen har jag alltid irriterat mig på människor som försöker trycka ner sina åsikter i halsen på folk. Att till exempel som vegitarian gå runt och babbla om att andra människor äter lik får mig mest att vilja ta på mig en tröja med texten "meat is dinner" istället för att starta en diskussion med personen i fråga. Aktivister och andra som tar till våld och skadegörelse för att få fram sina åsikter går bort enligt mig. Sådant får bara människor att vända sig emot dem! Man kan inte tvinga folk att lyssna. Man måste lirka lite! Kan man inte tala för sig utan bara har ilska och aggression att komma med är man körd i det långa loppet. Varför tror ni att alla politiker har retoriker som skriver deras tal?!

Jag blir bara irriterad och äcklad av alla hysteriska människor som tycker att vi ska t ex "jaga alla peddos" (läste det på något forum någonstans) eller uppskruvade kommentarer på bloggar (som t ex de av K-Å här). Jag lyssnar inte på människor som hetsar upp sig och blir arga och lägger ord i munnen på folk, oavsett vad de har varit med om. Människor kommer alltid ha olika åsikter om saker och ting, inget snack om saken. Men man måste ju kunna diskutera på ett sansat sätt och använda lite logik. Jag respekterar inte någon som inte respekterar mig nog för att tagga ner och lägga fram sina åsikter på ett vettigt sätt.

Vad skulle ni där ute tycka bäst om; ifall jag förklarar lugnt och sansat varför jag verkligen tar avstånd från att "jaga alla peddos" för att jag inte tror att pedofiler automatiskt är förövare som drömmer om att förgripa sig på ett litet barn eller om jag skriver hetsiga inlägg om att DET ÄR VÄL FÖR FAN KLART ATT PEDOFILER INTE SKA JAGAS! ÄR NI INTE KLOKA?! DET FATTAR NI VÄL SJÄLVA ATT INTE ALLA PEDOFILER ÄR FÖRÖVARE? JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD! ÄR NI HELT DUMMA I HUVUDET?

Under en mailkonversation med en nyfunnen vän började jag fundera på kärlek och attraktion. Vad är skillnaden egentligen är mellan de känslor man har för någon man "är kär i" och det man känner för t ex en vän, en familjemedlem, ett husdjur, ett barn man känner och så vidare. Ja, men det är enkelt att svara på! säger kanske du som läser nu. Det är den sexuella attraktionen som skiljer känslorna åt.

Men är det verkligen så enkelt? Eller är det precis så enkelt? Jag ska förklara vad jag menar.

1) Är det verkligen så enkelt?

Om man väljer detta svar innebär det egentligen att man anser att kärlek och attraktion sitter ihop med varandra. Det behöver inte vara så alltid så klart, men för enkelhetens skull utgår vi i denna diskussion från att attraktion inte förekommer förekommer "löst". (Det hade väl varit förfärligt lösaktigt om man kunde tända på någon utan att vara kär dessutom?! Hehe.) Om kärlek och attraktion är så ihoptrasslade och integrerade med varandra, vad är då vänskap? Är det en känsla helt skiljd från kärlek? Och vad ÄR då vänskap? Det är när man tycker om någon, man kan till och med älska någon, man är rädd om den personen, man respekterar den personen, man vill personen allt gott i livet och så vidare och så vidare. Eller? Men vad är då kärlek? Samma sak fast med en sexuell lust också? Är man kåt jämt då? Vill man alltid i varje sekund och minut ha sex med den man är kär i? Känner man bara vänskap när man inte är kåt då?

Vi går över på alternativ två tror jag.

2) Det är precis så enkelt.

Jag tycker inte att kärlek och attraktion sitter ihop. Jag tycker att kärlek och riktig nära vänskap är samma sak egentligen! Det som skiljer förhållandet åt är attraktionen som man känner för vissa personer. Man kan även känna attraktion utan att vara kär i personen i fråga. Det fantastiska i att ha sex med någon man älskar är ju inte egentligen att man älskar personen i fråga. Det är att man både älskar personen och är attraherad av den!

Jämför två situationer i livet: Du får en ny vän som du verkligen klickar med och ni umgås intensivt. Du träffar en ny partner som du blir ihop med och ni är jättekära. Vilka skillnader finns det? Personligen tycker jag att den enda skillnaden är att jag känner mer attraktion i den sistnämnda situationen, annars är de väldigt lika. Man tänker mycket på den andra personen, blir glad när han/hon hör av sig, man vill träffas hela tiden, man pratar om den personen med andra och så vidare. Är det bara jag som känner så? Det är som en förälskelse! Jag har även många gånger känt tillfälliga "attraktionspirr" inför en ny nära vän, när man till exempel kramas hejdå. Betyder det att jag vill ha sex med min nya vän? Nej, det gör det inte. Märker min nya vän att jag kände detta lilla pirr? Nä, troligtvis inte.

Är det inte kärlek vi känner inför våra vänner, vår familj och andra som står oss nära? Vi kan säga att vi älskar våra vänner, men det är vänskap och inte kärlek vi känner för dem. Det går inte ihop i mina ögon. Kärlek är väl kärlek? Jag har en vän som jag har känt i mer än halva mitt liv (vi är lika gamla). Jag tycker att hon är en helt fantastisk människa och jag älskar henne. Det jag känner för henne är utan tvekan kärlek. Hon får mig alltid att må bra, jag kan lita på henne till hundra procent, hon är ärlig och rak, hon är.. Ja, det finns hur mycket som helst jag skulle kunna rabbla upp. Men är jag tänd på henne? Svar nej. Kan jag ärligt säga att hennes närhet aldrig någonsin har orsakat ett "pirr" hos mig? Svar nej.

Jag vill veta om ni där ute ärligt kan säga att ni aldrig någonsin har känt ett fysiskt pirr (nu pratar jag alltså om sekunder) när ni t ex har kramat någon som ni inte är tända på? Aldrigt någonsin? Tänder inte vi människor främst på närhet? "Tänder" är kanske fel ord, men är det inte närheten som egentligen triggar i gång oss och får oss att känna oss levande? Skulle det vara så jäkla svårt att inte få ha sex om man visste att man inte kunde, någonsin? Jag tror inte det.

Vad är min poäng då? Jag kanske ska komma fram till den innan jag snurrar iväg alltför långt in i mitt eget huvud där ni inte har en chans att hänga med i tankarna fram och tillbaka.

Kärlek är kärlek och kärlek är aldrig fult.
Attraktion är något annat.
Varken kärlek eller attraktion kan man hjälpa eller styra.
Kärlek och attraktion får inte människor att begå brott. Då är det något annat som har tagit överhanden.
Vem tror vi att vi är om vi ska sätta oss till doms över andra människors kärlek?

När jag läser den här artikeln tänker jag bara MAKT. Jag tänker inte alls på sexuell läggning. Jag kanske har fel, men jag tror inte ens förövaren behöver vara homosexuell. Han ville bara tvinga och förnedra. Han var ute efter att uppnå något som är tvärtemot kärlek.

Jag älskar min kille och jag vill att han ska vara lycklig och glad, bli mentalt stimulerad och få den fysiska kontakt han behöver (på de sätt som han som individ behöver). Därför beter jag mig på ett sätt som får honom att känna de här sakerna. Vår kontakt bygger på att vi är lyhörda mot varandra och att vi uppriktigt bryr oss om varandra.

Så varför skulle en pedofil vilja skada ett barn? Varför måste alla ta för givet att de sexuella känslorna (penetration etc, alltså så som vuxna har sex med varandra) är så fruktansvärt viktiga för just pedofiler? Jag går inte runt och är superkåt jämt. Och skulle min kille inte kunna eller vilja ha sex med mig så skulle jag inte tvinga mig på honom för jag BRYR MIG OM honom.

Jag är trött idag = kort inlägg. Men jag är inte för trött för att säga att jag är trött på våld och hat.

Det har ju varit mycket prat om pedofilbloggar på sistone och jag som måste kolla upp allt och är obotligt nyfiken googlade utan större svårigheter fram några av dessa bloggar, och vips så var tankekarusellen igång. Jag har i många år funderat över att det troligtvis finns många människor som inser att de är pedofiler men samtidigt också vet att övergrepp är fel och att de aldrig kommer att ta steget till att bli en förbrytare. Denna insikt måste ju vara för jävlig att få, åtminstone till en början. Finns det någon människa som med odelad glädje inser att han/hon har en läggning/dragning/vad man nu ska kalla det som avviker från normen heterosexualitet med jämnårig partner? Jag menar, herregud. Jag tror inte ens det är speciellt lätt att inse att man är homosexuell! Vi tror att vi är så öppna och accepterande här i Sverige men det finns nog många homosexuella som kan vittna om motsatsen. Hur lätt är det då att inse att man är pedofil? Vem vänder man sig till för att få stöd?

Men, vi tar ett steg tillbaka. Vad ska man kalla allt då? Ett begrepp som jag har funderat på ett tag nu, eller rättare avsaknaden av detta, är manlig homosexuell. Varför finns det inget ord för detta? Man kan ju säga lesbisk om en homosexuell kvinna men vad säger man om en homosexuell man om man inte vill använda bög? Bög används ju ofta som skällsord och så vitt jag vet är det "slang". Och det här med "-fili". Jag läste en tråd på något forum där de diskuterades fram och tillbaka om pedofili och huruvida det är en sexuell läggning eller en störning. Ett av argumenten var att det heter homoSEXUALITET och pedoFILI. Visserligen klingar ju homofil lite negativt men i sig betyder ju ändelsen -fili detta enligt ne.se:

-fili´ (grek. -phili´a 'kärlek', 'vänskap'), -philia, kärlek, vänskap; dragning till, (ibland sjukligt) behov av något.

Jag antar att det är det där "ibland sjukligt" som gör att man inte säger homofili eftersom homosexualitet inte är en sjukdom. I mina öron tycker jag dock att det låter som att ändelsen -fili kan användas vare sig det är sjukligt eller inte. Om det är någon där ute som är homosexuell och blir irriterad över mitt resonemang får ni gärna säga till. Jag är språknörd och funderar främst över vad som ligger i orden i sig och inte vad samhället har använt dem till.

Oh well, jag ska inte fastna i språkliga diskussioner.

Ett nytt begrepp för mig är parafili. Parafili är en term som används inom DSM-IV,  vilket är den diagnostiska och statistiska manualen för psykiska störningar (det amerikanska psykiatriska samfundets klassifikationssystem). Tydligen är jag enligt den klassificeringen också störd, då depression ingår. Men det visste jag ju redan hehe. Till parafilierna hör bland annat pedofili, nekrofili, zoofili samt sadomasochism. Jag blev faktiskt lite förvånad över det sistnämnda för jag har alltid tänkt att S&M mest är något man tycker är kul att göra i sängen med sin partner som man har valt utifrån sin sexuella läggning (dvs hetero-, homo- eller bisexualitet). Åh nu börjar det blir rörigt här.

Så är då pedofili en läggning? Tydligen inte enligt definitionen. Däremot tycker jag att "störning" har en väldigt negativ klang. Orden läggning och störning har säkert mer specifika definitioner rent psykiatriskt sätt men för gemene man låter ju störning som att man är just störd. Visst, jag som en person med depressiva problem är ju störd = rubbad från vad som är normalt. Men vad ÄR normalt då? Man kan ju anse att "normal" för ett djur är ett beteende som driver fortplantningen framåt. Den definitionen passar ju inte direkt in på vårt samhälle idag, då vi för det mesta lever i tvåsamhet och inte sprider vår säd (männen då) i någon jätteutsträckning.

När jag personligen tänker på läggning tänker jag att det är något som är medfött och alltid kommer att finnas i individen. Jag har jäkligt svårt att tro att alla som är pedofiler själva har blivit utsatta för övergrepp som barn. Jag kan helt enkelt inte tro det. Alltså är min personliga övertygelse att pedofili är en läggning som man föds med. Jag tycker att det är dags att sluta använda ordet pedofil som synonym till brottsling/barnaskändare/någon som automatiskt begår övergrepp. Det är rätt löjligt att folk tror att det inte finns några pedofiler inom barnomsorgen på grund av att man begär utdrag från brottsregistret när man anställer en person! Det finns mig veterligen inget tankeregister i Sverige idag. Herregud, då skulle jag aldrig få något jobb! Jag skulle vilja veta hur många människor det finns som aldrig har tänkt en vidrig och avvikande tanke! Den som inte har gjort det kan ju kasta första stenen.

Jag har inga barn ännu men det finns barn i min familj och vänkrets som jag älskar oerhört mycket och jag skulle bli knäckt om de någonsin råkade ut för ett övergrepp, oavsett i vilken form. Men kan inte folk bara fatta att vi måste vara PROAKTIVA för att förhindra våld i samhället? Tror folk verkligen att en människa i puberteten som börjar fundera över sin sexualitet och inser att han/hon är pedofil direkt börjar smida onda planer om att göra andra människor illa? Det kan jag inte tro. Jag vägrar att tro det. Hur mycket jag än avskyr t ex Anders Eklunds handlingar och den person han har blivit så tror jag inte att han föddes ond. Vi som samhälle måste lära oss att stötta alla individer oavsett personlighet, kön, religion, läggning, fantasier, störningar och så vidare.

Hur ska jag som framtida förälder bete mig för att mitt barn ska välja att vända sig till mig för att få stöd? Skulle jag förskjuta mitt barn om han/hon vänder sig till mig och berättar om fantasier som avviker från gängse norm? Nä, jag skulle hellre vilja hjälpa mitt barn att leva ett värdigt och lyckligt liv utan att skada sig själv eller någon annan.

Jag har inte hunnit sätta mig in i allt som skrivs men jag har uppfattat att det finns människor som hävdar att barn visst är sexuella och att de kan ha sexuella relationer och att gränsen för att bli byxmyndig borde sänkas till 12 år etc. Här håller jag inte med alls. Jag tror att människan föds sexuell men det är milsvida skillnad från att pilla lite på sig själv och leka doktor med jämngamla mot att ha vuxna sexuella relationer. Jag kommer aldrig att tycka att det är OK. Inte barnporr heller, inga övergrepp överhuvudtaget. Däremot tycker jag inte att vi ska döma våra medmänniskor som brottslingar och satan själv för sina tankar och känslor! Hårda domar mot hela grupper av människor gör inget annat än att skapa utanförskap som jag tror i många fall leder till brott.

Nu får jag sätta punkt så att folk orkar läsa. Kommentarer?