Under en mailkonversation med en nyfunnen vän började jag fundera på kärlek och attraktion. Vad är skillnaden egentligen är mellan de känslor man har för någon man "är kär i" och det man känner för t ex en vän, en familjemedlem, ett husdjur, ett barn man känner och så vidare. Ja, men det är enkelt att svara på! säger kanske du som läser nu. Det är den sexuella attraktionen som skiljer känslorna åt.

Men är det verkligen så enkelt? Eller är det precis så enkelt? Jag ska förklara vad jag menar.

1) Är det verkligen så enkelt?

Om man väljer detta svar innebär det egentligen att man anser att kärlek och attraktion sitter ihop med varandra. Det behöver inte vara så alltid så klart, men för enkelhetens skull utgår vi i denna diskussion från att attraktion inte förekommer förekommer "löst". (Det hade väl varit förfärligt lösaktigt om man kunde tända på någon utan att vara kär dessutom?! Hehe.) Om kärlek och attraktion är så ihoptrasslade och integrerade med varandra, vad är då vänskap? Är det en känsla helt skiljd från kärlek? Och vad ÄR då vänskap? Det är när man tycker om någon, man kan till och med älska någon, man är rädd om den personen, man respekterar den personen, man vill personen allt gott i livet och så vidare och så vidare. Eller? Men vad är då kärlek? Samma sak fast med en sexuell lust också? Är man kåt jämt då? Vill man alltid i varje sekund och minut ha sex med den man är kär i? Känner man bara vänskap när man inte är kåt då?

Vi går över på alternativ två tror jag.

2) Det är precis så enkelt.

Jag tycker inte att kärlek och attraktion sitter ihop. Jag tycker att kärlek och riktig nära vänskap är samma sak egentligen! Det som skiljer förhållandet åt är attraktionen som man känner för vissa personer. Man kan även känna attraktion utan att vara kär i personen i fråga. Det fantastiska i att ha sex med någon man älskar är ju inte egentligen att man älskar personen i fråga. Det är att man både älskar personen och är attraherad av den!

Jämför två situationer i livet: Du får en ny vän som du verkligen klickar med och ni umgås intensivt. Du träffar en ny partner som du blir ihop med och ni är jättekära. Vilka skillnader finns det? Personligen tycker jag att den enda skillnaden är att jag känner mer attraktion i den sistnämnda situationen, annars är de väldigt lika. Man tänker mycket på den andra personen, blir glad när han/hon hör av sig, man vill träffas hela tiden, man pratar om den personen med andra och så vidare. Är det bara jag som känner så? Det är som en förälskelse! Jag har även många gånger känt tillfälliga "attraktionspirr" inför en ny nära vän, när man till exempel kramas hejdå. Betyder det att jag vill ha sex med min nya vän? Nej, det gör det inte. Märker min nya vän att jag kände detta lilla pirr? Nä, troligtvis inte.

Är det inte kärlek vi känner inför våra vänner, vår familj och andra som står oss nära? Vi kan säga att vi älskar våra vänner, men det är vänskap och inte kärlek vi känner för dem. Det går inte ihop i mina ögon. Kärlek är väl kärlek? Jag har en vän som jag har känt i mer än halva mitt liv (vi är lika gamla). Jag tycker att hon är en helt fantastisk människa och jag älskar henne. Det jag känner för henne är utan tvekan kärlek. Hon får mig alltid att må bra, jag kan lita på henne till hundra procent, hon är ärlig och rak, hon är.. Ja, det finns hur mycket som helst jag skulle kunna rabbla upp. Men är jag tänd på henne? Svar nej. Kan jag ärligt säga att hennes närhet aldrig någonsin har orsakat ett "pirr" hos mig? Svar nej.

Jag vill veta om ni där ute ärligt kan säga att ni aldrig någonsin har känt ett fysiskt pirr (nu pratar jag alltså om sekunder) när ni t ex har kramat någon som ni inte är tända på? Aldrigt någonsin? Tänder inte vi människor främst på närhet? "Tänder" är kanske fel ord, men är det inte närheten som egentligen triggar i gång oss och får oss att känna oss levande? Skulle det vara så jäkla svårt att inte få ha sex om man visste att man inte kunde, någonsin? Jag tror inte det.

Vad är min poäng då? Jag kanske ska komma fram till den innan jag snurrar iväg alltför långt in i mitt eget huvud där ni inte har en chans att hänga med i tankarna fram och tillbaka.

Kärlek är kärlek och kärlek är aldrig fult.
Attraktion är något annat.
Varken kärlek eller attraktion kan man hjälpa eller styra.
Kärlek och attraktion får inte människor att begå brott. Då är det något annat som har tagit överhanden.
Vem tror vi att vi är om vi ska sätta oss till doms över andra människors kärlek?