Jag frågade min mamma en gång vad hon skulle ha sagt om jag hade berättat för henne att jag var lesbisk. Hon sa att hon inte skulle ha sagt så mycket om det. Det finns ju liksom inget att diskutera direkt, är jag det så är jag det, jag är hennes dotter lika mycket för det.

"Ja men mamma, skulle du inte haft någon åsikt om någonting ALLS ifall jag var lesbisk?"
"Hmm ja det skulle ju i så fall vara att jag skulle vara lite ledsen för din skull att du inte kunde få barn med din partner lika enkelt som man vanligtvis kan om man är hetero."

Det är så typiskt min mamma! Hon tänker logiskt och värderar inte saker och ting i onödan. Hon oroar sig inte heller för saker i onödan. Jag önskar att fler människor hade förmågan, eller snarare viljan, att tänka logiskt.

Ni föräldrar där ute.. Vad svarar ni ert barn om han/hon kommer hem och frågar vad en pedofil är?

Det är väl knappast någon som har missat fallet med den så kallade "nätpedofilen" som har våldtagit en 14-årig flicka och tvingat en stor mängd unga tjejer att posera m.m. framför en webcam? Om de inte gick med på hans krav hotade mannen bland annat med att döda deras familjer.

Jag har läst domen och det framgår ganska tydligt att domen "våldtäkt mot barn" (dvs den 14-åriga flickan) har utdömts därför att mannen ifråga har haft samlag eller begått jämförbara handlingar med flickan, och eftersom flickan är under 15 år döms mannen för våldtäkt mot barn. Det är inte enligt domen klart fastställt om flickan ville eller inte ville ha sex med mannen. När jag läser hennes berättelse i domen kan jag känna igen mig på många sätt. När man är 14 kan man bli förtjust i någon och känna sig tänd på den här personen men man har inte tänkt igenom allt vad det skulle kunna innebära, samtidigt som man kan vara kåt och nyfiken. När mannen i fråga sedan började ta på henne visste hon inte vad hon skulle göra, hon visste inte riktigt vad hon ville och vågade inte säga nej. Hon överla ansvaret i den vuxne mannens händer. Då borde han ha tagit sitt ansvar som vuxen och låtit bli! Han borde inte ha gjort det han gjorde med flickan. Om man bortser från att den lagliga åldern för att ha sex är 15 år och att han inte borde ha gjort det han gjorde på grund av att det är en brottslig handling i sig att ha sex (även om det är med uttalat samtycke) med en 14-åring, så borde en vuxen person inse att man inte ska pressa en tonåring som uppenbart är velig till att göra sexuella saker!

Utöver detta har mannen tvingat flertalet unga (minderåriga) tjejer att posera, onanera med mera medan han tittade på via webcam. Om de inte gjorde som han sa hotade han med att döda dem själva, deras familjer och så vidare. Tydligen har han varit väldigt "noga" och kartlagt olika flickor och deras familjer och så vidare. Snacka om uppsåt!

Enligt domen har mannen genomgått en rättspsykiatrisk undersökning som visade att han inte hade lidit av någon allvarligt psykisk störning (APS) när brotten begicks.

När jag läser om en sådan här man och läser att han inte lider av någon allvarlig psykisk störning så tänker jag för mig själv ungefär "men hallå, klart att han är störd!". Jag tror att många undrar samma sak som jag. Det man ska komma ihåg är att termen APS är en juridisk term och inte en medicinsk term. Något fel är det ju på den här mannen men det är inte tillräckligt allvarligt så att han inte förstod vad han gjorde och vilka konsekvenser det skulle få för flickorna. Han säger själv i sitt vittnesmål att han gillar att dominera men att det är en "lek". Jo, visst är det en lek att komma med dödshot. Not.

Vad vill jag komma fram till då? Jo, min poäng att jag inte fattar varför han har fått epitetet "nätpedofilen"?! Eller, jag fattar ju varför han har fått det eftersom skvallerpressen ääälskar sådana rubriker och vad sprider mer skräck än ordet pedofil? Men han borde inte kallas för pedofil. Den korrekta termen på den här snubben borde ju snarare vara "barnvåldtäktsman som tvingar sig på unga tjejer på nätet" eller något sådant. Nu har jag ju självklart inte träffat den här mannen men jag gissar att han definitivt inte är pedofil utan en vuxensexuell man som är hetero, men som har någon eller ett par sociala störningar som gör att han inte nöjer sig med sin sambo utan måste tvinga (dominera) andra tjejer så att han blir tillfredsställd. Han tänder säkert på att dominera, det säger han ju själv! Man kan naturligtvis tända på att dominera eller bli dominerad men då är det ju ett spel och man litar på varandra och har gjort upp regler i förväg. Det kan ju knappast den här mannen ha gjort med sina offter.

Vilka tjejer kan man då tvinga och hota till att posera och onanera framför en webcam? Tjejer i hans egen ålder? Troligvis inte. Vuxna kvinnor skulle be honom dra åt helvete och ringa polisen medan tjejer i yngre tonåren blir troligtvis livrädda och vet inte vad de ska göra. De vågar inte vända sig till sina föräldrar för stöd för de skäms och tror att det är deras eget fel som på något sätt har "uppmuntrat" mannen. Samma tillvägagångssätt (fast mer raffinerat och nyanserat) har han uppenbarligen använt mot den 14-åriga flickan han har haft sex med.

Han har helt enkelt använt sig av ungdomars osäkerhet för sin egen njutnings skull. Det är helt för jävligt och jag tycker att han är ett svin. Men är han pedofil? Nu menar jag pedofil i ordets rätta bemärkelse och inte medias betydelse, det vill säga pedofil = förbrytare. Denna man är utan tvekan en förbrytare och han förtjänar sitt straff. Men pedofil? Det tvivlar jag starkt på! Avsky gärna honom, men klumpa inte ihop honom med en grupp människor som har en viss läggning. Det är inte rätt. Det är lika dumt att säga att alla pedofiler är barnaskändare som att säga att alla invandrare är brottslingar, att alla rödhåriga är vilda i sängen, att svarta har rytmen i blodet, att kineser har liten kuk, tjocka är lata och så vidare. Det är inget annat än fördomar!

Sitter i soffan och dricker kaffe och min sambo sitter i andra soffan och dricker kaffe han med. Vi har ganska nyligen gått upp. Skönt att sova ut på en söndag men troligtvis kommer straffet ikväll när jag inte kan somna i tid. Men det kan jag nog leva med. Det är Gilmore Girls på teve.

Ha en bra söndag!

Jag och min mamma har många gånger diskuterat det faktum att vissa ungdomar hamnar på fel spår och blir kriminella och/eller missbrukare. Tyvärr är det ganska många av de personer jag kände som barn/ungdom som har dött av överdoser och en del som har halkat in på den kriminella banan. En stor anledning till att jag och mamma har haft dessa diskussioner är för att jag var en väldigt strulig tonåring på många sätt och det var full revolt och mycket bråk under många år. Jag umgicks ju men människor som höll på med en del skit och inte var så hårt hållna hemifrån så jag hade alla möjliga tillfällen att välja fel väg i livet. Speciellt med tanke på att jag har brottats med depressiva problem i många år, troligtvis ända sedan puberteten. Det är egentligen inte förrän nu som jag har lyckats bryta mig fri och återerövra den personlighet jag hade som barn.

Vad har då fått mig att ändå lyckas hålla mig på "rätt" väg i livet? Jag kan inte svara för någon annan än mig själv och jag säger inte att mina vänner som har dött inte har haft samma sak som jag har haft, men jag är ganska så övertygad om att det är kärleken som har hjälpt mig. Vad jag än har begått för misstag och hur mycket jag än har bråkat och strulat så har min familj alltid älskat mig. Visst, min mamma har nog varit ganska trött på mig många gånger men det hör liksom inte hit. Vissa som betedde sig illa blev utslängda hemifrån och fick sova hos kompisar ett tag innan de kunde gå hem igen. Mina föräldrar skulle aldrig drömma om att slänga ut mig! Snarare låsa in mig i så fall.

Jag har alltid känt mig älskad. Alltid! Jag har den otroliga förmånen att ha föräldrar som alltid finns där för mig när jag behöver dem. Mina föräldrar är skilda men jag har aldrig behövt välja mellan dem. Vi har alltid firat födelsedagar och jular och sånt tillsammans, även efter skilsmässan. Visst, klart att en skilsmässa alltid är jobbig och det var jobbigt under många år i barndomen. Men så länge man håller ihop och stöttar varandra och älskar varandra så klarar man sig på något sätt.

Min sambo undrade i början av vårt förhållande varför jag var så "mammig" fast jag var närmre 30. Det enda svar jag kan komma på är för att jag är så himla van att vända mig till mina föräldrar för råd och stöd oavsett vad det handlar om! Nu har jag blivit avsevärt mindre mammig sedan jag blev sambo, men mina föräldrars åsikter och stöd kommer alltid vara otroligt viktiga för mig. När jag var liten flicka trodde jag att ordet "gosa" var något vi bara använde i vår familj som mamma hade kommit på, för det ordet var så förknippat med henne.

Mamma och pappa, ni är bäst. Tack för att ni har gjort mig till den snälla och förstående människa jag är idag. Tack för att ni aldrig har gett upp fast jag har varit sjukt jobbig emellanåt. Jag älskar er! När jag blir förälder själv kommer ni att vara mina förebilder. Det är ni redan nu.

God natt.

Nu ska vi göra en liten tankeövning. Föreställ er att du går förbi ett dagis som har en stor gård där en massa barn leker. Några gräver i sandlådan, några gungar, några har fångat en nyckelpiga som de studerar, några kör med små trampcyklar och så vidare. Solen lyser och det är lite höst i luften. Du stannar till en stund för att glädjas över att barnen kan vara ute och leka i det fina vädret.

Nu kommer uppgiften! Bland de här barnen - flickor och pojkar, brunetter/blondiner/rödhåriga, olika etniskt ursprung, glasögon eller inte - ska ni peka ut den som kommer att bli ett MONSTER som vuxen. Vem av dem är det? Är det den blonda pojken som cyklar? Är det den rödhåriga flickan med glasögon som gräver en grop i sandlådan? Är det den mörkhåriga flickan som gungar? VEM AV DEM ÄR DET?

Det är helt omöjligt att svara på.

Nu kommer andra uppgiften:

Kom på tio olika sätt DU kan hjälpa till för att förebygga att barn växer upp och blir förövare som begår våldsbrott och övergrepp.

Artikel från Aftonbladet. Jag tycker det är rätt mycket intressantare att fundera över vad vi som samhälle och medmänniskor ska göra för att förhindra att andra människor blir monster! Vem föds till att bli ett monster? Väldigt få skulle jag tro. Vissa människor föds säkerligen med "bättre" förutsättningar till att utveckla en personlighet som rättfärdigar våld och övergrepp men jag skulle vilja se den bebis som kommer ut ur sin mammas mage och är ond. Den enda personlighetstyp som tydligen inte går att komma tillrätta med är psykopatens (inte för att alla psykopater begår våldshandlingar).

Varför är alla så inne på att komma tillrätta med symptomen? Naturligtvis ska offer för brott få hjälp och stöd och förövarna ska få sitt straff, men vi måste arbeta mer för att förhindra att framtida förövare "odlas" fram i vårt samhälle. Nu pratar jag inte om att vi ska låsa in alla pedofiler i förebyggande syfte eller något i den stilen utan att vi måste skapa ett öppnare och mer förstående samhälle så att människor kan få stöd INNAN de utvecklar beteenden som skadar dem själva och andra. Vad tjänar vi på att gå runt och aktivt avsky människor som Josef Fritzl? Visst, jag tycker också karl är vad jag skulle vilja kalla ett monster, men jag tycker samtidigt att det är bättre att lägga energi på att förhindra liknande situationer.

Vad tycker DU?

Det här blir jag bara irriterad över. En 18-årig kvinna, Emma, söker hjälp för depression och tackar ja till att träffa en läkare. Läkaren frågar om hon ser några ljuspunkter i livet varpå Emma svarar att hon bara vill dö. Detta tar läkaren på allvar och får Emma inlagd så att hon får övervakning för att förhindra självmord. Men i efterhand menar Emma att hennes prat om att hon vill dö bara är sådant man säger när man är ledsen.

Nu blir jag faktiskt rätt förbannad. Tänk om läkaren hade skickat hem Emma utan övervakning och hon faktiskt hade tagit livet av sig? Hade inte det varit fan så mycket värre än Emmas så kallade "skräckdygn" som inlåst på en vårdavdelning? Jag har själv varit djupt deprimerad och velat dö och det är inget tilltsånd som jag skulle vilja beskriva som "ledsen". Om Emma bara kände sig lite "ledsen" kunde hon väl ha stannat hemma istället för att slösa vårdens tid som de inte har. Varför gick hon dit överhuvudtaget?

Jag tycker att hela historien låter som trams. Det där med "hot" om elchocker tror jag inte på. Jag har träffat en del olika läkare angående depression och jag känner många andra som också har gjort det och det är vanliga antidepressiva medel och terapi man talar om i första hand. Visst finns det elchocker som används i svåra fall och vad är det för fel med det? Det lär ju tydligen hjälpa väldigt bra.

Troligtvis har Aftonbladet förvrängt historien dock. Det brukar ju vara så.

Jag har nyligen avslutat en KBT-behandling i grupp (kognitiv beteendeterapi). I korta drag kan man säga att KBT handlar om individens tankar och hur de tillåts att styra beteendet. Man rotar inte direkt i det förflutna utan koncentrerar sig på att få rätsida på nuet och framtiden. Jag gick i KBT på grund av kronisk serotoninbrist med depressiva beteenden och symptom som följd. Enkelt sätt kan vi säga att jag led av en depression. Det är egentligen inte speciellt intressant för KBT kan användas för att få bukt med allt möjligt som t ex olika fobier, lära sig att leva med tinnitus och så vidare.

I början av min insikt i min problematik var jag i det närmaste besatt av att förstå varför detta hade hänt mig, varför jag var som jag var. Efter ett tag började jag inse att det inte spelade någon roll varför just jag har fått serotoninbrist utan det viktiga var att fokusera på hur jag skulle kunna leva med detta.

I någon tråd på ett forum läste jag hur folk diskuterade ifall pedofili är en läggning eller en störning och om det då var medfött eller något som orsakas av trauman i barndomen etc. För mig som inte arbetar inom psykiatrin är det irrelevant om pedofili är medfött eller orsakat av ett trauma i form av övergrepp i barndomen. Gör det någon skillnad för personer som vill motverka att brott sker? Jag tycker inte det. Vi måste inte förstå varför. Vi är alla medvetna om att pedofiler finns, vare sig vi vill eller inte. Det får man nog helt enkelt acceptera. Det vi inte ska acceptera är att övergrepp sker. Samhället vinner inget på att piska upp en hatisk stämning där alla pedofiler klumpas ihop i en grupp och likställs med förbrytare. För att klassas som pedofil krävs det inte att man har utfört någon sexuell handling mot ett barn. Alltså är det inte pedofiler i sig som förtjänar vår avsky utan de pedofiler som begår brott!

Återigen vill jag återkomma till frågan hur vi som samhälle ska förhindra att barn växer upp till brottslingar? Alla människor är barn från början och man föds inte till förbrytare. Däremot finns det naturligtvis en mängd faktorer som påverkar människor i fel riktning och jag personligen vill göra något för att åtminstone råda bot på en del av dessa faktorer. Ett första steg till att man ska kunna leva med den personlighet man är född och som har formats av miljön man lever i är ju att man får känna trygghet, kärlek och omsorg. Om jag hade trott att mina föräldrar skulle förskjuta mig på grund av min depression skulle jag aldrig berätta om den och troligtvis inte vara en välfungerande människa i samhället idag.

Det har ju varit mycket prat om pedofilbloggar på sistone och jag som måste kolla upp allt och är obotligt nyfiken googlade utan större svårigheter fram några av dessa bloggar, och vips så var tankekarusellen igång. Jag har i många år funderat över att det troligtvis finns många människor som inser att de är pedofiler men samtidigt också vet att övergrepp är fel och att de aldrig kommer att ta steget till att bli en förbrytare. Denna insikt måste ju vara för jävlig att få, åtminstone till en början. Finns det någon människa som med odelad glädje inser att han/hon har en läggning/dragning/vad man nu ska kalla det som avviker från normen heterosexualitet med jämnårig partner? Jag menar, herregud. Jag tror inte ens det är speciellt lätt att inse att man är homosexuell! Vi tror att vi är så öppna och accepterande här i Sverige men det finns nog många homosexuella som kan vittna om motsatsen. Hur lätt är det då att inse att man är pedofil? Vem vänder man sig till för att få stöd?

Men, vi tar ett steg tillbaka. Vad ska man kalla allt då? Ett begrepp som jag har funderat på ett tag nu, eller rättare avsaknaden av detta, är manlig homosexuell. Varför finns det inget ord för detta? Man kan ju säga lesbisk om en homosexuell kvinna men vad säger man om en homosexuell man om man inte vill använda bög? Bög används ju ofta som skällsord och så vitt jag vet är det "slang". Och det här med "-fili". Jag läste en tråd på något forum där de diskuterades fram och tillbaka om pedofili och huruvida det är en sexuell läggning eller en störning. Ett av argumenten var att det heter homoSEXUALITET och pedoFILI. Visserligen klingar ju homofil lite negativt men i sig betyder ju ändelsen -fili detta enligt ne.se:

-fili´ (grek. -phili´a 'kärlek', 'vänskap'), -philia, kärlek, vänskap; dragning till, (ibland sjukligt) behov av något.

Jag antar att det är det där "ibland sjukligt" som gör att man inte säger homofili eftersom homosexualitet inte är en sjukdom. I mina öron tycker jag dock att det låter som att ändelsen -fili kan användas vare sig det är sjukligt eller inte. Om det är någon där ute som är homosexuell och blir irriterad över mitt resonemang får ni gärna säga till. Jag är språknörd och funderar främst över vad som ligger i orden i sig och inte vad samhället har använt dem till.

Oh well, jag ska inte fastna i språkliga diskussioner.

Ett nytt begrepp för mig är parafili. Parafili är en term som används inom DSM-IV,  vilket är den diagnostiska och statistiska manualen för psykiska störningar (det amerikanska psykiatriska samfundets klassifikationssystem). Tydligen är jag enligt den klassificeringen också störd, då depression ingår. Men det visste jag ju redan hehe. Till parafilierna hör bland annat pedofili, nekrofili, zoofili samt sadomasochism. Jag blev faktiskt lite förvånad över det sistnämnda för jag har alltid tänkt att S&M mest är något man tycker är kul att göra i sängen med sin partner som man har valt utifrån sin sexuella läggning (dvs hetero-, homo- eller bisexualitet). Åh nu börjar det blir rörigt här.

Så är då pedofili en läggning? Tydligen inte enligt definitionen. Däremot tycker jag att "störning" har en väldigt negativ klang. Orden läggning och störning har säkert mer specifika definitioner rent psykiatriskt sätt men för gemene man låter ju störning som att man är just störd. Visst, jag som en person med depressiva problem är ju störd = rubbad från vad som är normalt. Men vad ÄR normalt då? Man kan ju anse att "normal" för ett djur är ett beteende som driver fortplantningen framåt. Den definitionen passar ju inte direkt in på vårt samhälle idag, då vi för det mesta lever i tvåsamhet och inte sprider vår säd (männen då) i någon jätteutsträckning.

När jag personligen tänker på läggning tänker jag att det är något som är medfött och alltid kommer att finnas i individen. Jag har jäkligt svårt att tro att alla som är pedofiler själva har blivit utsatta för övergrepp som barn. Jag kan helt enkelt inte tro det. Alltså är min personliga övertygelse att pedofili är en läggning som man föds med. Jag tycker att det är dags att sluta använda ordet pedofil som synonym till brottsling/barnaskändare/någon som automatiskt begår övergrepp. Det är rätt löjligt att folk tror att det inte finns några pedofiler inom barnomsorgen på grund av att man begär utdrag från brottsregistret när man anställer en person! Det finns mig veterligen inget tankeregister i Sverige idag. Herregud, då skulle jag aldrig få något jobb! Jag skulle vilja veta hur många människor det finns som aldrig har tänkt en vidrig och avvikande tanke! Den som inte har gjort det kan ju kasta första stenen.

Jag har inga barn ännu men det finns barn i min familj och vänkrets som jag älskar oerhört mycket och jag skulle bli knäckt om de någonsin råkade ut för ett övergrepp, oavsett i vilken form. Men kan inte folk bara fatta att vi måste vara PROAKTIVA för att förhindra våld i samhället? Tror folk verkligen att en människa i puberteten som börjar fundera över sin sexualitet och inser att han/hon är pedofil direkt börjar smida onda planer om att göra andra människor illa? Det kan jag inte tro. Jag vägrar att tro det. Hur mycket jag än avskyr t ex Anders Eklunds handlingar och den person han har blivit så tror jag inte att han föddes ond. Vi som samhälle måste lära oss att stötta alla individer oavsett personlighet, kön, religion, läggning, fantasier, störningar och så vidare.

Hur ska jag som framtida förälder bete mig för att mitt barn ska välja att vända sig till mig för att få stöd? Skulle jag förskjuta mitt barn om han/hon vänder sig till mig och berättar om fantasier som avviker från gängse norm? Nä, jag skulle hellre vilja hjälpa mitt barn att leva ett värdigt och lyckligt liv utan att skada sig själv eller någon annan.

Jag har inte hunnit sätta mig in i allt som skrivs men jag har uppfattat att det finns människor som hävdar att barn visst är sexuella och att de kan ha sexuella relationer och att gränsen för att bli byxmyndig borde sänkas till 12 år etc. Här håller jag inte med alls. Jag tror att människan föds sexuell men det är milsvida skillnad från att pilla lite på sig själv och leka doktor med jämngamla mot att ha vuxna sexuella relationer. Jag kommer aldrig att tycka att det är OK. Inte barnporr heller, inga övergrepp överhuvudtaget. Däremot tycker jag inte att vi ska döma våra medmänniskor som brottslingar och satan själv för sina tankar och känslor! Hårda domar mot hela grupper av människor gör inget annat än att skapa utanförskap som jag tror i många fall leder till brott.

Nu får jag sätta punkt så att folk orkar läsa. Kommentarer?

Ni som har läst denna blogg förut undrar nog vad som har hänt. Jag brukade skriva om livet som sambo, men jag har insett mer och mer att jag inte bör älta, fundera och värdera mitt förhållande utan uppleva det istället. Däremot är jag en människa som funderar mycket och vill hitta svar och lösningar på saker och ting! Jag är ju ingenjör och det är ju det vi gör. Jag kan helt enkelt inte låta bli.

Det är mycket snack om pedofiler (som vanligt) och det är här jag har hittat inspirationen att börja skriva igen. Eller delvis, kanske jag ska säga. Jag blir både förbannad och fundersam över alla våldsbrott som begås i samhället. Varför begår ett gäng unga killar en gruppvåldtäkt, till exempel? Varför slår många personer (BÅDE män och kvinnor) sina partners? Ja, listan är ju naturligtvis lång.

I bilen idag tänkte jag på just detta: varför begår människor brott? Två ord dök upp i min skalle och det var utanförskap och tillhörighet. Förstår ni hur jag tänker? Många personer med pedofil läggning som begår brott tillhör med stor sannolikhet den första gruppen. De unga killarna som begår en gruppvåldtäkt tillhör troligare den andra gruppen. Detta är ju mina egna funderingar och naturligtvis en grov uppdelning/generalisering men jag tror ändå att det ligger mycket i resonemanget. Dock tror jag att tillhörigheten i grunden också är orsakad av utanförskap.

Jag är inte något stort fan av att ge hela skulden åt någon annan i situationer jag är inblandad i, där något går snett. Nu menar jag generellt och naturligtvis inte händelser där man råkar ut för ett brott. Däremot tänker jag att vi (=samhället) har en del i att personer begår brott. Jag tycker att det är självklart. Naturligtvis har varje frisk individ ett ansvar för sina egna handlingar men vi som samhälle och individer har också ett ansvar för att skapa en trygg omvärld för oss själva och våra medmänniskor. Detta tror jag att man gör genom öppenhet och medkänsla. Det är så förbannat lätt att sätta sig ner och hata en person som har begått övergrepp mot barn men man måste tänka ett steg längre! Jag är emot övergrepp av alla slag men det som har hänt har ju tyvärr hänt. Offren måste få hjälp och stöd och gärningsmannen måste få sitt straff. Detta är reaktiva handlingar. Vad jag vill framhäva är att det är otroligt viktigt även med proaktiva handlingar. Vad kan vi som medmänniskor göra för att förhindra framtida brott?

Det kommer fler inlägg, men jag börjar så här.