Skamligt både att ha varit utsatt och vara liberal
Alltså vågade jag inte kommentera på Alex blogg och jag läste bara lite grann. När jag sedan hittade Ninnis blogg vågade jag ge luft åt något jag hade funderat på ganska länge. Det var lättare att "börja" hos Ninni då hon är som jag, det vill säga en heterosexuell kvinna. Hon hade väl inga "dolda motiv", antog jag. Nåja. Allt det här har jag redan skrivit om. Det jag vill komma fram till är något helt annat.
Det är så himla svårt ibland! Jag passar inte riktigt in i något speciellt fack i den här debatten. Jag är inte så noggrann med bra koll på fakta och källor som Oscar Swartz. Jag reagerar på konstiga fakta men jag kan inte på samma sätt krossa vartenda dåligt argument som han kan. Jag är inte heller en pedofil med ett väldigt sakligt sätt som inte låter känslorna bära iväg med honom. Jag blir ofta beskriven som lugn och stabil men tro mig, det finns ett jävla temperament under ytan. Jag är inte heller en överlevare som t ex Marina eller Kjell-Åke Bjurkvist. No comments, orkar inte länka K-Å, ni hittar honom om ni är intresserade. Deras perspektiv med att "skydda barnen" till varje pris funkar inte för mig. Jag är inte heller mamma, så mina åsikter räknas naturligtvis inte. Man kan ju undra varför killar sällan blir tillfrågade om de är pappor? Nä visst, alla män som är "pro-peddo" ÄR ju pedofiler. Så klart!
Vem är jag då i denna debatt? Är jag egentligen en snuskgubbe som låtsas vara en tjej som heter "Emma"? Är det därför jag inte vill skydda barnen? Nä och nä. Det är ganska kul/patetiskt när man kommer så långt i en diskussion att ens motparter börjar diskutera sinsemellan om "Emma" och att "hon" troligtvis inte är en Emma. Suck. Det känns ju väldigt relevant när alla andra i diskussionen är ganska anonyma också. Det påminner mig om när jag som trettonåring ringde upp min bästa väns pappa, som var otroligt elak mot henne, och skällde ut honom och bad honom förklara vad han sysslade med. Det slutade med att han la på luren för att han inte klarade av att svara på mina frågor och argument.
Jag älskar barn över allt annat. Jag kan inte förstå hur människor kan utgå ifrån att jag inte bryr mig om barn för att jag ifrågasätter rapporter, uthängningar, rubriker i kvällstidningar med mera? Det är helt knäppt ur min synvinkel. Varför är ett krav på korrekt information, benämningar, och så vidare plötsligt synonymt med att inte bry sig om barn?
Realist. Det är ett bra ord för att beskriva mig. Jag tror ärligt talat inte att man kan komma åt all barnpornografi som sprids på internet. Nu pratar jag inte om påklädda bilder på barnmodeller. Det kan diskuteras i all oändlighet ifall dessa barn lider eller inte men jag tycker faktiskt inte att det är intressant. För att vara riktigt krass så finns det barn som i så fall lider mer och kraften bör läggas på att hjälpa dem i första hand, t ex barnarbetare, barnsoldater etc. Och de som blir utsatta för sexuella övergrepp. Nu börjar någon skrika "efterfrågan och tillgång". Visst, utan efterfrågan på övergreppsbilder skulle det inte produceras nya. Eller...? Är det verkligen så? De kanske inte skulle spridas på internet om det inte fanns någon efterfrågan men jag kan bara inte tro att det begås fler övergrepp för att någon vill ha bilder på det. Jag är rätt övertygad om att dessa individer skulle begått sina vidriga handlingar ändå och hittat på någon annan ursäkt.
Det var inte heller detta jag ville säga egentligen. Jag är nog trött.. Jag satt bara här och funderade på hur svårt det är att diskutera sådana här frågor. Det här med moralpanik är inte ett påhitt. Jag har blivit utsatt för väldigt många påhopp på grund av min sexualitet och då är jag ändå en "vanlig", "normal" heterotjej. Att vara liberal är ganska skamligt. Sedan har jag dessutom min personliga skam då jag själv har blivit utsatt för övergrepp när jag precis hade blivit tonåring. Jag har aldrig berättat för någon exakt vad som hände för jag skäms. Så kom fan inte och säg att jag inte bryr mig om barnen.
Jättekram vännen!
Jag vet precis hur det där känns, när man blir ogilltigförklarad för man har "fel" åsikter. Jag fick min överlevaridentitet i början av debatten, ifrågasatt av både "barnens förkämpe" MW och en del överlevare. Det tog mig riktigt hårt att dom som påstod sig "stå på utnyttjade barns sida" som utan minsta belägg försökte insinuera att jag ljög om att jag utsatts.(gissa en gång vilken sida som aldrig har behandlat mig på det viset?)
Bry dig inte på dom. Vänd dina krafter dit dom gör nytta. Skriv för dom som vill tänka till. (DVS: dom som verkligen bryr sig om barnen och inte använder barnen som ett slagträ i debatten.)
Orkar du inte, så pausa.
Kram Ninni
Det är inte lätt att vara i den lilla skara som faktiskt använder insidan på skallen till något vettigt. Jag kan bli trött och förbannad på det kompakta mörker man möter så fort något kontroversiellt ska diskuteras. Lika fort som det gör mig heligt förbannad på den dumhet som folk uppvisar så tvingas jag att resignera då logisk och intellektuell argumentation inte har någon som helst verkan på den obildade pöbeln. Desillusionerad blir jag, människoföraktet gror. Varför bryr jag mig alls? Kämpa på så länge glöden finns men förvänta dig inga stora segrar, våra meningsmotståndare är för dumma för att vi ska kunna lyckas. Common sense - so rare it is a superpower.
Bengt skrev: "våra meningsmotståndare är för dumma för att vi ska kunna lyckas"
Jag tycker inte det e så.
Det e tabu att stå upp för pedofilers mänskliga rättigheter. Det gör att vi som syns är bara toppen på ett isberg. Många läser, lyssnar och tänker till men vågar inte ge sig till känna pga tabut och risken att bli kallad pedofil.
När jag började i debatten, så kände jag mig nästan ensam. Det var jag och conveyor, typ. Idag finns så många fler att jag känner att jag kan "luta mig tillbaka" lite då och då. Det finns Emma, envanligmänniska, agnes m.fl. m.fl.
Tonen har ändrats, även om det går långsamt.
Just att dom är så dumma gör det lättare att vinna dom tysta läsarnas uppmärksamhet och få dom att tänka till, anser jag. Det gör att vi alla inte behöver ha Oscar Swartz lysande koll på fakta eller conveyors bländande språk.
Bara man för ett sansat, logiskt resonemang så ser folk det. Tillsammans bildar vi en helhet, där någon står för kollen, någon för det perfekt formade språket och någon för enkla, logiska tankar.
När tillräckligt många börjat ifrågasätta kommer vi till en punkt där media inser att alla(inklusive dom själva) förlorar på deras stigmatiserande uppträdande, sen går det fort, tror jag.
@ Bengt: Jag blir också förbannad på dumhet och när man gång på gång måste upprepa samma saker utan att få vettiga svar.
@ Ninni: Jo jag håller med. Det är många som är för dumma för att vi ska lyckas men den stora skaran tillhör nog dem som mest är tysta och lyssnar (läser). Jag får väl representera den som varken är speciellt politiskt intresserad eller insatt i en massa sexualpolitiska grejer utan bara en vanlig människa som kan tänka. :)
Ninni: kloka ord. Det finns säkert många fler "ubåtar" än troll som man påverkar genom att ta debatten om och om igen men som man aldrig får någon feedback från. Frågan kanske är vad som är värst, trollen som står upp för sin inskränkta åsikt eller ubåtarna som fegar ur och inte hjälper till att försvara det som de tycker är rätt. Kanske är det ett bra betyg till oss som tar fighten, att vi gör det så bra så det ser ut som vi inte behöver någon hjälp. Men numerär skulle såklart ändå förstärka vår sak även om majoriteten inte automatiskt har rätt.
Dom du kallar ubåtar är för mig "okej". Vad är det som skiljer dom från oss som tar debatten?
Det ena är att dom är rädda. Debatten är tuff och det är inte utan risk att föra den. Det man riskerar är att drabbas av ett utanförskap om det kommer fram att man är "pedofilvänlig".
Det andra, den större anledningen tror jag, e att man inte sätter sig in pedofilers situation fullt ut. Ubåtarna läser och kommer fram till "ja, såklart behöver man inte vara förövare för att man är pedofil". Där slutar deras tankar och dom e nöjda med sin insikt.
Vi lever oss mer in i vad det innebär för individernas liv, vad det får för konsekvenser för samhället osv. Det är ju den här sista biten som driver oss att föra debatten, eller hur?
Så för att "bli som oss" krävs inte bara tankeförmåga och mod utan oxå en god inlevelseförmåga och förmåga att tänka i flera led.
Vi är alla olika och bra på olika saker. Det är mänskligt och jag tycker det är för mycket begärt att folk ska stå upp i denna debatt.
Ubåtarna gör ingen illa, det gör individerna som "står för sin inskränkta åsikt"
Jag förstår att "ubåtarna" är rädda. Helt ärligt så är jag nog en ubåt emellanåt till vardags. Det beror ju lite på situationen och vem jag pratar med och så, men skulle min chef t ex slänga ur sig något om pedofiler så skulle jag nog inte försöka mig på att förklara hur jag ser på saken. Visserligen lyssnar inte min chef så bra överlag så det kanske var ett dumt exempel hehe.
Det som fick mig att verkligen "tippa över" var när jag läste Alex berättelse om hur han "blev pedofil". Jag tyckte det var hjärtskärande att läsa och jag ville bara ta hand om den unge Alex och hjälpa honom. Skydda ett barn alltså, ironiskt nog, om ni förstår vad jag syftar på.. ;)
