Via Google hittade jag ett blogginlägg som jag tyckte var intressant att läsa. Den här personen som har skrivit inlägget visar att man både kan ha känslor och tänka logiskt. Jag kände igen mig i hans resonemang även om jag inte är överens med honom om kemisk kastrering och det där med att det alltid är pedofiler som begår övergrepp. Det sistnämnda diskuteras dock i kommentarerna.

Läs!

Updaterat! Direkt länk till den statistik hos BRÅ jag har läst (pdf) under "Statistik/Vi vill bara skydda barnen" nedan.

Grundläggande för att läsa detta inlägg

Pedofiler är inte lika med förövare. Det är skillnad på att vara pedofil och på att begå ett sexuellt övergrepp på ett barn. Övergrepp är handlingar. Det är alltså inte olagligt att vara pedofil. Dessutom är inte alla som begår sexuella övergrepp på barn pedofiler.

Läggning vs. störning? Det här kan man prata hur mycket som helst om och forskningen säger olika saker. Dock är väl de flesta överens om att det inte är något man kan välja eller välja bort att vara pedofil.

Dessa två inledande meningar är inte strikt relevanta för inlägget, men jag orkar inte med några kommentarer vars enda innehåll är att peddos är störda individer som förtjänar att lida och så vidare.

 

Statistik/Vi vill bara skydda barnen

Enligt Brottsförebyggande rådets statistik (som du hittar här) är kategorin sexualbrott en av de kategorier med lägst återfallsrisk. Tittar man sedan vidare på statistiken över hur många brottslingar som återfaller i samma brottskategori så har sexualbrott en ännu mindre stapel. Så lite grovt sagt torde det vara mer troligt att man blir överkörd av en rattfull f.d. sexualbrottsling än att man blir våldtagen av den samma.

Så argumentet om att man genom uthängning kan skydda sig eller sina barn mot sexualbrott börjar bli svagt redan här.

 

Svaga argument: man har ansvar för sina egna handlingar, sin egen återanpassning etc.

Varför ska vi ta ansvar för dömda sexualbrottslingars återanpassning till samhället? De får väl skylla sig själva om de blir uthängda? Det är deras eget ansvar att inte återfalla?

Dessa argument håller inte. I ett demokratiskt samhälle har vi ansvar för alla individer. Varför skulle vi annars ha någon vård, rättsväsende, polis, skola, skatt och så vidare? Jag har kanske inget personligt ansvar att aktivt hjälpa en brottsling att återanpassas, men jag har faktiskt ansvar att inte motverka återanpassningen. Utfrysning, förlorande av familj och vänner, trakasserier och så vidare leder till att människor mår dåligt. Även dömda brottslingar! De är fortfarande mänskliga även om de har begått hemska handlingar. En människa som mår dåligt är mer benägen att göra dumma saker, hur mycket man än babblar om att alla har ansvar för sina egna handlingar. Var spelar "eget ansvar"-argumentet för roll efter att någon har återfallit? Då finns det redan ett nytt offer för personens handlingar. Det vill inte jag ha på mitt samvete. Vi skyddar inte någon genom att skapa en idealisk grogrund för nya brott. Det skulle vara som att släppa lös en alkis på systemet och sedan bli förbannad för att alkisen blev full.

Läs mer här.

 

Den dömde brottslingen är inte en isolerad ö

Sexualbrott är väldigt skuld- och skambelagda, det är inte så svårt att förstå. Det man måste komma ihåg är att även brottslingar har familjer och vänner och bekanta. Blir en person uthängd drabbas även dennas nära och kära. Det är inte rättvist. Hur mår till exempel Hagamannens fru och barn? Anders Eklunds släktingar och vänner? Det finns många exempel. Det finns även exempel på där brottslingar/misstänkta brottslingars familjer har blivit utsatta för hot och våld på grund av att de råkar vara släkt med någon som har begått ett brott. Det är inte heller något jag vill ha på mitt samhälle.

 

Oskyldigt dömda, fel person uthängd, missförstånd

Det finns många exempel där människor har blandat ihop saker och ting rejält med följd att oskyldiga får lida. Läs här eller här.

 

Staten har ansvar för att döma och straffa, inte medborgarna

I en demokrati lägger man makten hos det folkvalda styret. Det betyder att det är statsmakten som besitter makten att döma människor för brott och straffa dem. Det är inget medborgarna ska ta i egna händer. Man kan inte försvara våld, förföljelser och trakasserier mot en dömd brottsling med att "han är ju en dömd brottsling". Två fel ger inte ett rätt, punkt slut. Det finns statistik som visar att dömda sexualbrottslingar i USA blir utsatta för mycket förföljelse och trakasserier. Det står lite om det här.

Jag accepterar inte sexuella övergrepp men jag accepterar inte brott mot mänskliga rättigheter heller. Det betyder inte att man tar parti för förövaren om man vill säkerställa att denna inte blir utsatt för en massa hemskheter. Det handlar att man inte kan acceptera en massa hemskheter i ett civiliserat samhälle. Det är inte OK att begå sexuella övergrepp men det är inte OK att använda en annan persons felaktiga handlingar som sköld för att själv begå felaktiga handlingar. Man kan inte heller säga att man inte kan hjälpa att något pucko förföljer en person som man har medverkat till att hänga ut. Det har hänt förr och kommer att hända igen. Om inte annat så vet ni det efter att ha läst detta inlägg, eller hur?

 

Andra kriminella/högerextremister/andra suspekta grupper tar "poäng" genom detta

Jag tycker det är bra magstarkt att tungt kriminella eller nazistsympatisörer med flera ska ta någon slags poäng hos gemene man för att de ska "skydda" potentiella offer genom att hänga ut dömda brottslingar. De vill bara framstå som lite bättre och snällare än vad de är när det egentligen är samma grundläggande problem/fel som har gjort dem till dem de är som det som har gjort sexualbrottslingen till den han/hon är.

 

Sonade brott

Vårt rättssystem bygger på att man kan sona sina brott genom att ta sitt straff genom fängelse eller vård. Sedan kan man diskutera exakt hur bra det funkar i olika fall men det är ändå den grundläggande tanken med att inte bara skjuta av dömda brottslingar direkt, eller låsa in dem och slänga nyckeln. Jag tycker inte att vårt rättssystem fungerar perfekt men man måste ändå ge människor en chans till bättring. Vem är vi att peka finger åt andra människor? När människor blir utsatta för brott är det andra saker som har gått fel än bristen på uthängning! Visste ni förresten att de flesta sexualbrott begås av förstagångsförbrytare? Återigen blir uthängningen irrelevant. Och när det gäller barn.. Tror föräldrar i dagens samhälle att barnet är tryggt hela tiden och kan springa vind för våg bara för att det inte bor en dömd sexualbrottsling i kvarteret? Det låter bara naivt och konstigt. Det är bättre att lägga krutet på att förhindra återfall på sätt som fungerar än att tro att ett flygblad skulle hjälpa eller göra något bättre.

 

Minderåriga som begår övergrepp

Statistiken visar att det är ganska många minderåriga som begår sexuella övergrepp. Läs om det här. Jag är själv ett offer för en jämnårigs övergrepp och jag är ändå emot uthängning. Nå, min poäng är detta: ska vi även hänga ut dessa minderåriga om de blir dömda? De är ju också barn och det var väl barnen vi skulle skydda? Hur går detta ihop?

 

Offrens integritet

Det kanske inte är så i vartenda fall där någon döms för sexualbrott, men i många fall kan troligen offret identifieras även om hans/hennes namn är borttaget från domen som läggs ut på internet. Ska den som redan mår dåligt över att ha blivit utsatt för övergrepp dessutom behöva leva med vetskapen att alla runt omkring vet om det och vet en massa detaljer?

 

 

 

Nä nu räcker det för den här gången. Jag är alltså EMOT uthängning, om det var någon som mot all förmodan inte uppfattade det. Det handlar inte om att bortse från offrens rättigheter. Det har inget med det att göra överhuvudtaget. Det har med en massa andra saker att göra. Hur gör man förresten med någon som både är offer och förövare? Ska man trycka upp ett flygblad med ett foto på halva ansiktet, skriva ut förnamn eller efternamn och varannan siffra i telefonnumret?

Läs denna rapport: Child Molesters - A Behavioral Analysis! Det är en föredetta Behavioral Analyst från FBI som skriver om en viss typ av sexualförbrytare med barn som offer, "acquaintance offender". Han har tydligen arbetat väldigt länge med barn som har blivit utsatta för övergrepp. Jag har inte läst hela ännu, den är 160 sidor lång, men den är väldigt intressant. Han pratar inte så mycket om brott och straff egentligen, utan om mekanismer, förvirring i debatter angående olika begrepp och så vidare. Läs läs läs!

Igår kväll när jag hade stängt av datorn började jag fundera på empati, alltså förmågan att känna medkänsla med andra människor. Jag har nog varit naiv och blåögd för jag har alltid tagit för givet att människan som art besitter empati. Det kanske inte är så? Jag vet inte. Jag har i alla fall alltid haft lätt att känna empati för andra människor och med åren lärt mig mer och mer att försöka sätta mig in i hur andra ser på världen och hur andra tänker. Jag finner det helt nödvändigt för att kunna leva på ett vettigt sätt! Hur skulle jag kunna ha ett fungerande förhållande om jag inte kunde försöka se saker ur min partners perspektiv när vi är oense? Det är inte så lätt, men man måste försöka. Ifall en kompis kommer till mig och berättar att hans/hennes partner ha varit så dum och att de har bråkat så sitter jag aldrig och håller med per automatik. Jag försöker se saker från bådas sida och göra mitt bästa för att min vän ska förstå sin partners handlande. Det är så jag vill att mina vänner ska bete sig när jag söker deras hjälp!

Jag minns när lilla Engla var försvunnen, innan de hade hittat henne. Jag var väldigt upprörd då och hoppades så innerligt att de skulle hitta henne levande fast oddsen minskade hela tiden. När de hittade henne mördad blev jag väldigt ledsen och tänkte mycket på hennes familj. Anledningen att just Engla berörde mig mer än alla andra vidriga saker och all misär runt om i världen var mycket på grund av att jag just då verkligen hade insett att jag kan älska. Jag älskar min familj och mina vänner, men jag kände aldrig att jag på riktigt ända in i själen älskade en annan människa som en partner förrän jag träffade min sambo. När jag äntligen hade fått känna så kände jag nästan ett outhärdligt lidande över det som hände med Engla och jag önskade att hon fick komma tillbaka till livet och till sin familj.

När de grep Anders Eklund och han erkände så kände jag äckel. Både över hans person och hans handlingar. Jag tycker att han bör hållas inlåst för resten av hans liv för jag tror att en del människor inte kan rehabiliteras och vissa brott ska ge livstids fängelse oavsett. Man får helt enkelt stå sitt kast. Men någonstans i bakhuvudet kände jag även empati för Anders.

Vi som ett samhälle måste på något sätt också stå vårt kast. Om jag fortsätter använda Anders Eklund som exempel så är det en väldigt tragisk historia. Det är inte en harmonisk, balanserad människa som begår de handlingar han har gjort. Han kanske inte anses vara sjuk i lagens mening men naturligtvis har något blivit fel. Jag kan inte tro att det är ett naturligt beteende för en människa att mörda och våldta. Så vad har gått snett?

Hade det inte varit bättre att kunna "fånga upp" en sådan människa som Anders Eklund, som är på väg åt ett väldigt farligt håll, innan han/hon kom ända fram? Anders Eklund föddes inte ond. Vi är alla en kombination av arv och miljö och jag anser att det är otroligt viktigt att vi som samhälle agerar proaktivt (det vill säga förebyggande) för att förhindra att människor hamnar så snett att de på något sätt blir farliga för andra. Jag tror att jag med stor säkerhet kan säga att om Englas familj fick välja mellan att Anders Eklund åkte fast och blev dömd för sina brott och att Anders Eklund fick den hjälp och det stöd han behövde innan han blev den farliga man som mördade Engla, så skulle de välja det sistnämnda.

Nu har det varit väldigt mycket hätska kommentarer på Alex blogg på sistone, och de har även börjat hitta hit. Jag är ett "äckel" som stöttar pedofiler, jag är inte "normal", jag är säkert också pedofil och så vidare. Jag kan egentligen bara säga en sak till allt det där: VARSÅGODA! Kalla mig vad ni vill, jag har blivit kallad saker förr. Jag skiter i det. Det enda ert hat gör är att få mig att stå ännu fastare i min övertygelse att det är rätt väg att gå att stötta utsatta människor, bland annat pedofiler, istället för att hata dem. Jag har på något sätt fått se en liten glimt av hur fruktansvärt det måste vara att inse att man är annorlunda och annorlunda på ett sätt som omvärlden verkligen avskyr. Och jag blir ännu mer övertygade om att de flesta pedofiler som begår övergrepp mot barn hade kunnat stoppas med förebyggande arbete (som inte innebär nål och tråd, koncentrationsläger eller pistoler).

Jag får nästan lite ont i magen när jag inser att många som läser detta inte kommer kunna ta till sig ett enda ord av det jag skriver utan avfärda mig som ett onormalt äckel. Hade ni träffat mig IRL och jag inte hade avslöjat mina åsikter hade ni ALDRIG kunnat gissa vem jag är. Inse att ni troligvis har minst en pedofil någonstans i ert umgänge utan att ni vet om det. Pedofiler är inte automatiskt våldsverkare.

Jag läste en bra kommentar som jag tänker citera:

"Massmedia kallar ofta barnövergripare för pedofiler, men långtifrån alla barnövergripare är pedofiler och långtifrån alla pedofiler är barnövergripare."

Det är dags att inse det nu.

Räck upp handen alla här som har funderat på var gränsen går mellan att vara ett oskyldigt barn som måste skyddas till varje pris och en ung människa som inser att h*n är pedofil och därmed automatiskt en "ful gubbe" eller en brottsling eller någon som per automatik borde skjutas? Finns den gränsen utmålad någonstans i tiden, likt en landsvägs mittlinje, fast i rött? Jag sitter här och tänker på mina syskonbarn som i dagsläget ännu inte fyllt två någon av dem. Jag tänker på hur mycket jag avgudar dem och samtidigt försöker jag föreställa mig deras ansiktsuttryck ifall de skulle försöka berätta något svårt för mig eller någon annan närstående och vi avvisar dem. Eller hur det skulle kännas i dem när de börjar närma sig puberteten och de inser att de tänder på något annat än "alla andra", och de inte har någon att prata med.. Det gör ont att tänka på det. De, och alla andra barn och vuxna, behöver någon som älskar dem precis som de är och stöttar dem när det är svårt.

Det kommer troligtvis alltid finnas människor som begår brott av olika anledningar. Jag har inte någon slags nollvision. Däremot tror jag verkligen inte att de flesta som begår brott (framför allt vålds- och övergreppsbrott) är stabila, normala och lyckliga människor. Något har gått snett. Oavsett om de är den drivande kraften eller den som inte kan stå emot grupptryck eller vad det nu kan vara. Tänk på de två 16-åringarna som har dömts för mord och anstiftan till mord på Therese Johansson Rojo! Jag säger inte att deras föräldrar har gjort något fel, men det är ju högst troligt att det fanns något inom de båda som de inte kunde berätta för någon annan. Vi måste arbeta för ett öppnare samhälle. Har ni där ute någon aning om hur många människor det finns som skäms för saker de inte kan hjälpa?! Till och med så vanliga saker som en depression eller liknande.

Allvarligt talat. Nu kör vi en liten lektion i ordkunskap här:

empati´, inlevelseförmåga, förmåga till inlevelse eller medkänsla; kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov.

Sug på den du!

Artikel från Aftonbladet. Jag tycker det är rätt mycket intressantare att fundera över vad vi som samhälle och medmänniskor ska göra för att förhindra att andra människor blir monster! Vem föds till att bli ett monster? Väldigt få skulle jag tro. Vissa människor föds säkerligen med "bättre" förutsättningar till att utveckla en personlighet som rättfärdigar våld och övergrepp men jag skulle vilja se den bebis som kommer ut ur sin mammas mage och är ond. Den enda personlighetstyp som tydligen inte går att komma tillrätta med är psykopatens (inte för att alla psykopater begår våldshandlingar).

Varför är alla så inne på att komma tillrätta med symptomen? Naturligtvis ska offer för brott få hjälp och stöd och förövarna ska få sitt straff, men vi måste arbeta mer för att förhindra att framtida förövare "odlas" fram i vårt samhälle. Nu pratar jag inte om att vi ska låsa in alla pedofiler i förebyggande syfte eller något i den stilen utan att vi måste skapa ett öppnare och mer förstående samhälle så att människor kan få stöd INNAN de utvecklar beteenden som skadar dem själva och andra. Vad tjänar vi på att gå runt och aktivt avsky människor som Josef Fritzl? Visst, jag tycker också karl är vad jag skulle vilja kalla ett monster, men jag tycker samtidigt att det är bättre att lägga energi på att förhindra liknande situationer.

Vad tycker DU?

Jag har nyligen avslutat en KBT-behandling i grupp (kognitiv beteendeterapi). I korta drag kan man säga att KBT handlar om individens tankar och hur de tillåts att styra beteendet. Man rotar inte direkt i det förflutna utan koncentrerar sig på att få rätsida på nuet och framtiden. Jag gick i KBT på grund av kronisk serotoninbrist med depressiva beteenden och symptom som följd. Enkelt sätt kan vi säga att jag led av en depression. Det är egentligen inte speciellt intressant för KBT kan användas för att få bukt med allt möjligt som t ex olika fobier, lära sig att leva med tinnitus och så vidare.

I början av min insikt i min problematik var jag i det närmaste besatt av att förstå varför detta hade hänt mig, varför jag var som jag var. Efter ett tag började jag inse att det inte spelade någon roll varför just jag har fått serotoninbrist utan det viktiga var att fokusera på hur jag skulle kunna leva med detta.

I någon tråd på ett forum läste jag hur folk diskuterade ifall pedofili är en läggning eller en störning och om det då var medfött eller något som orsakas av trauman i barndomen etc. För mig som inte arbetar inom psykiatrin är det irrelevant om pedofili är medfött eller orsakat av ett trauma i form av övergrepp i barndomen. Gör det någon skillnad för personer som vill motverka att brott sker? Jag tycker inte det. Vi måste inte förstå varför. Vi är alla medvetna om att pedofiler finns, vare sig vi vill eller inte. Det får man nog helt enkelt acceptera. Det vi inte ska acceptera är att övergrepp sker. Samhället vinner inget på att piska upp en hatisk stämning där alla pedofiler klumpas ihop i en grupp och likställs med förbrytare. För att klassas som pedofil krävs det inte att man har utfört någon sexuell handling mot ett barn. Alltså är det inte pedofiler i sig som förtjänar vår avsky utan de pedofiler som begår brott!

Återigen vill jag återkomma till frågan hur vi som samhälle ska förhindra att barn växer upp till brottslingar? Alla människor är barn från början och man föds inte till förbrytare. Däremot finns det naturligtvis en mängd faktorer som påverkar människor i fel riktning och jag personligen vill göra något för att åtminstone råda bot på en del av dessa faktorer. Ett första steg till att man ska kunna leva med den personlighet man är född och som har formats av miljön man lever i är ju att man får känna trygghet, kärlek och omsorg. Om jag hade trott att mina föräldrar skulle förskjuta mig på grund av min depression skulle jag aldrig berätta om den och troligtvis inte vara en välfungerande människa i samhället idag.

Ni som har läst denna blogg förut undrar nog vad som har hänt. Jag brukade skriva om livet som sambo, men jag har insett mer och mer att jag inte bör älta, fundera och värdera mitt förhållande utan uppleva det istället. Däremot är jag en människa som funderar mycket och vill hitta svar och lösningar på saker och ting! Jag är ju ingenjör och det är ju det vi gör. Jag kan helt enkelt inte låta bli.

Det är mycket snack om pedofiler (som vanligt) och det är här jag har hittat inspirationen att börja skriva igen. Eller delvis, kanske jag ska säga. Jag blir både förbannad och fundersam över alla våldsbrott som begås i samhället. Varför begår ett gäng unga killar en gruppvåldtäkt, till exempel? Varför slår många personer (BÅDE män och kvinnor) sina partners? Ja, listan är ju naturligtvis lång.

I bilen idag tänkte jag på just detta: varför begår människor brott? Två ord dök upp i min skalle och det var utanförskap och tillhörighet. Förstår ni hur jag tänker? Många personer med pedofil läggning som begår brott tillhör med stor sannolikhet den första gruppen. De unga killarna som begår en gruppvåldtäkt tillhör troligare den andra gruppen. Detta är ju mina egna funderingar och naturligtvis en grov uppdelning/generalisering men jag tror ändå att det ligger mycket i resonemanget. Dock tror jag att tillhörigheten i grunden också är orsakad av utanförskap.

Jag är inte något stort fan av att ge hela skulden åt någon annan i situationer jag är inblandad i, där något går snett. Nu menar jag generellt och naturligtvis inte händelser där man råkar ut för ett brott. Däremot tänker jag att vi (=samhället) har en del i att personer begår brott. Jag tycker att det är självklart. Naturligtvis har varje frisk individ ett ansvar för sina egna handlingar men vi som samhälle och individer har också ett ansvar för att skapa en trygg omvärld för oss själva och våra medmänniskor. Detta tror jag att man gör genom öppenhet och medkänsla. Det är så förbannat lätt att sätta sig ner och hata en person som har begått övergrepp mot barn men man måste tänka ett steg längre! Jag är emot övergrepp av alla slag men det som har hänt har ju tyvärr hänt. Offren måste få hjälp och stöd och gärningsmannen måste få sitt straff. Detta är reaktiva handlingar. Vad jag vill framhäva är att det är otroligt viktigt även med proaktiva handlingar. Vad kan vi som medmänniskor göra för att förhindra framtida brott?

Det kommer fler inlägg, men jag börjar så här.