Jag och min mamma har många gånger diskuterat det faktum att vissa ungdomar hamnar på fel spår och blir kriminella och/eller missbrukare. Tyvärr är det ganska många av de personer jag kände som barn/ungdom som har dött av överdoser och en del som har halkat in på den kriminella banan. En stor anledning till att jag och mamma har haft dessa diskussioner är för att jag var en väldigt strulig tonåring på många sätt och det var full revolt och mycket bråk under många år. Jag umgicks ju men människor som höll på med en del skit och inte var så hårt hållna hemifrån så jag hade alla möjliga tillfällen att välja fel väg i livet. Speciellt med tanke på att jag har brottats med depressiva problem i många år, troligtvis ända sedan puberteten. Det är egentligen inte förrän nu som jag har lyckats bryta mig fri och återerövra den personlighet jag hade som barn.

Vad har då fått mig att ändå lyckas hålla mig på "rätt" väg i livet? Jag kan inte svara för någon annan än mig själv och jag säger inte att mina vänner som har dött inte har haft samma sak som jag har haft, men jag är ganska så övertygad om att det är kärleken som har hjälpt mig. Vad jag än har begått för misstag och hur mycket jag än har bråkat och strulat så har min familj alltid älskat mig. Visst, min mamma har nog varit ganska trött på mig många gånger men det hör liksom inte hit. Vissa som betedde sig illa blev utslängda hemifrån och fick sova hos kompisar ett tag innan de kunde gå hem igen. Mina föräldrar skulle aldrig drömma om att slänga ut mig! Snarare låsa in mig i så fall.

Jag har alltid känt mig älskad. Alltid! Jag har den otroliga förmånen att ha föräldrar som alltid finns där för mig när jag behöver dem. Mina föräldrar är skilda men jag har aldrig behövt välja mellan dem. Vi har alltid firat födelsedagar och jular och sånt tillsammans, även efter skilsmässan. Visst, klart att en skilsmässa alltid är jobbig och det var jobbigt under många år i barndomen. Men så länge man håller ihop och stöttar varandra och älskar varandra så klarar man sig på något sätt.

Min sambo undrade i början av vårt förhållande varför jag var så "mammig" fast jag var närmre 30. Det enda svar jag kan komma på är för att jag är så himla van att vända mig till mina föräldrar för råd och stöd oavsett vad det handlar om! Nu har jag blivit avsevärt mindre mammig sedan jag blev sambo, men mina föräldrars åsikter och stöd kommer alltid vara otroligt viktiga för mig. När jag var liten flicka trodde jag att ordet "gosa" var något vi bara använde i vår familj som mamma hade kommit på, för det ordet var så förknippat med henne.

Mamma och pappa, ni är bäst. Tack för att ni har gjort mig till den snälla och förstående människa jag är idag. Tack för att ni aldrig har gett upp fast jag har varit sjukt jobbig emellanåt. Jag älskar er! När jag blir förälder själv kommer ni att vara mina förebilder. Det är ni redan nu.

God natt.